Jag köpte den här boken i rent researchsyfte, tänkte tungt ämne, svårplöjd. Så den fick ligga till sig ett tag på mitt engelska skrivbord. Sedan ner i väskan och ut till mitt lilla hus på en liten ö – tillsammans med en hyllad roman. Som snabbt fick inse sig besegrad. Jag var fast från sida ett, flyttade mellan soffan vid brasan, till stolen i solen, till kökssoffan vid fönstret. Lyfte knappt blicken, åt ingen lunch.

Anne-Sofie träffar Pascal och flyttar till Nederländerna med honom. När hon föder sitt första barn blir det början till ett eget hemligt helvete. Hon drabbas av förlossningspsykos, posttraumatisk stress, paranoia och depressioner. Hon får för sig att sonen på hennes mage inte är hennes, var är flickan hon väntade? Vem har tagit henne, mördat henne? Vi får följa Anne-Sofies hemliga kamp mot demonerna, mot en förlossningsvård som inte tar henne på allvar, höra henne kämpa mot sitt sans och vett. “Jag dog när min son föddes. När han tog sitt första andetag var jag redan död.”

Det låter tungt eller hur? Historien är till stor del självupplevd dessutom. Men jag läser boken i ett svep, språket är så otroligt drivet, dramaturgin så väl genomtänkt. Dagboksanteckningar varvas med psykologsamtal och barndomliga återblickar. En förklaring till det ofattbara rullas upp och empatin jag känner är enorm. Liksom ilskan, hur kan den här kvinnan inte få hjälp! Jag varvar gråt med skratt. Bestörtning med igenkänning. Och lär mig en hel del. Visste ni att man i Nederländerna inte föder på sjukhus? Förlossning sker i egna hemmet, smärtlindring är förbjudet. Man förväntas bocka av en inköpslista innehållandes bland annat underlägg att föda på. Inspektörer besöker de blivande föräldrarnas hem för att kontrollera att man är duglig, spjälsängsskydd är absolut olämpligt, det rycks iväg om det hittas. Det bäddar för plötslig spädbarnsdöd, enligt nederländsk sjukvård.

Bokens huvudperson, Anne-Sofie, försöker göra sig hörd ett par gånger, både i sin barndom och senare i livet. Men varje händelse pekar ut henne som överdriven, en drama queen. Inte sjåpa sig nu. Inte vara till besvär. Så hon tiger still, bygger upp frustrationen inom sig, knyter näven i fickan:

Kvinnan som kommer gående mot oss skrattar i sin mobiltelefon. Jag undrar varför hon skrattar. Det finns inget som är så roligt att man skrattar. Ingenting är så roligt. Ingenting. Jag undrar om hon också är knäpp.
[...]
Ett äldre par går arm i arm och ler lyckligt mot varandra. Jag försöker vända bort blicken men jag kan inte. Det är som en trafikolycka man måste förbi, man kan inte låta bli att titta fast man egentligen inte vill se. Jag sitirrar på dem. Jag känner hur jag stirrar. De hasar långsamt framåt, arm i arm i parken. Tanten stannar och pekar på en viol och han klappar henne på handen. De ler åt en liten grå viol. En liten obetydlig grå viol. Det finns inget att le åt, det är bara en liten sketen viol.

Det enda som jag inte är särskilt förtjust i är bokomslaget. Jag tycker att det är fint, absolut, men jag tror att historien skulle få större spridning med en mer kommersiellt gångbar variant. Boken känns lite väl faktamässig, och skapar föga glimtar mot romanens faktiska språkdriv och bladvändarkaraktär. Jag hoppas att boken kommer i pocket och att man då drar till på ett omslag som verkligen syns på hyllan. För det här är en viktig bok och vi måste börja våga prata om det svåra. Göra knuten näve till öppen handflata. Gärna innan nästa pocketsäsong.