Rose Marie Bouw debuterade 2013 med romanen Konsekvenser av att dö som jag tyckte väldigt mycket om när jag läste och recenserade den här. Glädjande nog är jag lika förtjust i Det krävs tusen vackra ord. Författarens språk är lika smart, drivet är lika starkt som i debuten.

I Det krävs tusen vackra ord följer vi Ulrika som en morgon när hon ställer sig på vågen som visar 143 kilo, lämnar sina tre små pojkar ensamma hemma lekandes på golvet. Hon går ut, bort och iväg. Lämnar sitt liv bakom sig, tar in på ett pensionat för att avsluta lidandet. Där korsas hennes stig av sjuåriga Molly som vet vad sorg är och Mollys pappa som målar sina känslor i färg. Och medan Ulrika väntar på att livet ska ta slut och Molly på att det ska börja förändras livet över en sommar.

Som moder mitt i småbarnslivet har jag förstås oerhörda problem med att Ulrika bara lämnar sina barn sådär, det skär i hela mig, författaren har gestaltat skeendet väl. Jag sympatiserar inte nödvändigtvis med huvudpersonen boken igenom, men det dryper av igenkänning, smärtsam sådan många gånger, precis som i Konsekvenser av att dö fast på ett helt annat vis.

De små detaljerna i livets gång beskrivs så otroligt fingertoppskänsligt, alla som någon gång ens haft övervikt i sitt huvud kommer att vara bekanta med stora delar av texten. Men det blir aldrig ältande och vältrande, historien går framåt konstant. Inte heller blir historien lätt, förutsägbar och trött, den är underhållande men manar till eftertänksamhet.

Jag brukar studera bilderna på kändisar i skvallertidningarna. När de står rakt har de alltid ett mellanrum mellan låren. Ett tomrum från skrevet och ner mellan fötterna.
Det har inte jag. Även när jag står bredbent, med benen så brett isär jag bara kan, så rör låren fortfarande vid varandra. Jag får inte isär dem om jag inte drar isär dem med händerna. Då ser jag hur nött huden är. Röd ömmande, full av utslag.
Jag motstår impulsen att torka mig mellan benen med kjolen.
Jag är svettig.

Det här är en intelligent skriven bladvändare med ett av marknadens vackraste bokomslag. Bouw har i den här boken valt att återupprepa meningar i början och slut av många kapitel. Jag tror att jag irriterade mig lite på det i början men kom sedan att tycka väldigt mycket om det.
Jag antar att jag lärde mig hennes prosa.