Recension

: Under tidens yta
Under tidens yta: En annorlunda svensk poesihistoria Jonas Ellerström
2014
Ellerströms
10/10

Poesi som fallit i glömska

Utgiven 2014
ISBN 9789172473645
Sidor 221

Om författaren

Jonas Ellerström (f.1958) är författare och översättare. Han har bland annat redigerat och kommenterat Vilhelm Ekelunds samlade dikter och översatt poeter som Arthur Rimbaud, T S Eliot, Sylvia Plath och Joyce Carol Oates. Som förläggare har han under trettio år ägnat sig åt att introducera svensk och utländsk poesi.

Sök efter boken

Jag är ensam i ett hus på landet, mina grannar heter vildsvin och dovhjort. Och nyss så gick strömmen när jag skulle värma en grej i ugnen. En propp hade löst ut i ett proppskåp några hundra meter bort. Tokigt. Grejen är att jag fyller 35 år snart. Som många andra fyller, eller har fyllt eller förhoppningsvis ska fylla, givetvis. Men min åldersnoja är befogad tycker jag. En kris, eller depression. Svårt att veta.
Strunt samma, alla mår ju dåligt; för mig för tillfället: Väldigt mycket är väldigt trist. Svårt att läsa och svårt att skriva. Som Björn Svante Nordenborg skriver (taget från boken): ”Jag känner mej, förstår ni, som en fluga på en rutten ost under en kupa av ljus i en ring av skit.”

Men tillbaka till den där proppen i ett elskåp hundra meter bort och jag tror att denna desperata och skrämmande sak fick mig i mer positiva tankar. Lite kroppsjobb i mitt liv, nu äntligen! Och jag sprang och sprang, strömmen kom och gick. Men grejen är att nu slocknar lamporna när ugnen är på. Jag får välja. Och har fortfarande problem med vattenpumpen. Men vem har inte det? Som alla andra kämpar jag för mitt vatten. Just nu ser det bra ut, ljuset kommer och går – när pumpen sätter igång slocknar lamporna. Hellre mörkt än inget vatten, om jag måste välja. Eller?

Låt mig börja.

På nittiotalet gavs det ut ett stort antal inbundna diktantologier som trycktes i över 100 000 exemplar. ”En bok för alla” – nu tänker jag speciellt på olika inbundna små diktantologier som kostade 45 kronor och subventionerades av staten. Idag spridda lite här och var och jag råkar ha en av dem framför mig just nu Århundradets ordmusik (1993), sammanställd av Göran Hassler. Många välkända och omskrivna poeter syns i urvalet – många män, men Hassler skriver i förordet angående urvalet såhär: ”Det som är gemensamt för alla är att de är – var och en på sitt sätt – viktiga och sanna för mig personligen. När det gäller urvalsprinciper tror jag nämligen mera på en öppen subjektivitet under ansvar än ett godtycke dolt under abstrakta principer.”

Vad är ett godtycke som dolts under abstrakta principer? Snygg mening, men i egentlig mening vad? I denna vår klara, självklara direkta informativa tid – krävs väl konkret mening? Ja, framför allt på internet, har jag hört folk säga. Enligt forskning om läsandet på webben så har er koncentrationen redan sjunkit och ni som läsare slutat läsa. Men är en snygg mening tillräcklig? Man fattar ju vad han menar, menar jag.

Jag har hamnat lite fel. (Reds ut nedan.)

Jonas Ellerströms Under tidens yta – är precis vad undertiteln fötrydligar – en annorlunda svensk poesihistoria. Urvalet är lite som Hasslers öppna subjektivitet under ansvar – men även som kärleksuttryck till en konstform och – under ansvar, så älskvärt och nära beskrivet! 70 utvalda dikter ur diktsamlingar från 1900-talet och 70 poeter presenteras – varje poet får en tacksam introduktion; kåserande personlig och i befriad prosa – även skriven med intresse och beundransvärd erfarenhet. Kunskap i vem han skriver om, en svensk annorlunda poesihistoria som gör att varje utvald dikt blir meningsfull. En dikt säger annars lite om ett helt författarskap, men Ellerström sätter det mesta i rätt sammanhang. Vilket görs under ansvar – och förbannat bra. Nittonhundratalets poeter presenteras kronologiskt i tid – från Gustaf Uddgren till Kerstin Norborg i små korta essäer. Och det räcker. Med i läsningen sträcker sig även en tidslinje ”… som löper i bokens bottenmarginal och fyller ut den kronologiska ordningen med namn och händelser från det skikt som utgör tidens yta.”.

Ganska abstrakt i ett förord ”… skikt som utgör tidens yta.”, som Hasslers ganska flummigt. Men att skriva med ständig ambition att begripas ”rätt” blir sällan konstnärligt intressant.

”Det ligger en sakletar- och upptäckarglädje i att leta vid sidan av allfarvägarna och de kartlagda strömningarna. Man börjar läsaningen utan förutfattad mening, man låter en röst som länge varit tyst tala från sidorna.” (Från förordet.)

Ellerström är förlagsredaktör och översättare, men också poet och har gett ut några diktsamlingar, nu senast Vitt och svart (2012). Som jag inte har läst. Men som redaktör bär han en för tiden sällsynt kunskap i den svenska poesins föränderliga historia. Boken sätter namn som brukligt ryms i litteraturhistoriska verk – längst ned, i marginalen som ”händelser från det skikt som utgör tidens yta”. Och låter istället författarskap som av olika anledningar hamnat i (en relativ) glömska få träda fram och visa sig presenterat av ett förtjusande skickligt språk. Och för läsaren inspirerande och skapar lust att söka vidare – ett varsågod! Och ett tack tillbaka givetvis redaktör!

I Under tidens yta bjuder sakletaren oss på ett urval av möten med viktiga författarskap som fallit i glömska – Ellerström skapar möjligheter för var och en att själva leta vidare på bibliotek och antikvariat. Hur som helst så funkar boken både som poesihistorisk essäsamling att läsa rakt igenom, men också som en generös antologi som vägleder nyfikna om nyfikenhet uppstår – diktsamlingarnas titel och årtal finns med, sök och finn – tycks boken mana.

”Den här boken rymmer en del av vad jag har funnit, och det är bara att leta vidare.”

Subjektivt urval under ansvar – Ellerström har skrivit något som poesin är i stort behov av. En historieskrivning som få är insatta och begåvade nog att skriva – en annorlunda litteraturhistoria som fångar upp mångfalden inom svensk och finlandssvensk poesi på 1900-talet. Det går, menar han ”att urskilja vilka faktorer som kan hänvisa en diktare till marginalerna: en kort verkförteckning och hemmahörighet i landsorten eller Svenskfinland är inget bra utgångsläge.” Och utskiljer även lite längre fram ytterligare en faktor som ofta hänvisar poeter till marginalen: att vara kvinna.

Boken är annorlunda på många sätt, även rent berättartekniskt – Ellerströms litterära utgångspunkt följer med i essäerna; nära finns studentstaden Lund och platsen för ett privat och personligt möte med poesin. Vilket gör att poesihistorien är lite färgad av platsen Malmö/Lund. ”… låter mina övertramp finnas kvar som den kärleksförklaring de utgör.” Förlaget finns i Lund och författaren bor väl kvar där. Vad som förblir ett svagt frågetecken är bokens vilja att verka i en poetisk diskussion som egentligen inte finns. Där ytterst få subjektiva urval finns att möta upp och komplettera varandra. Utanför det akademiska, menar jag.

Men det känns lite som poesin börjar hitta en viss ansats igen till en större plats i det offentliga. Eller är det bara jag? Viktigt tror jag är att fler redaktörer och författare tar liknande initiativ som Ellerströms. Hassler skriver ju att ”subjektivt urval är bättre än ett av godtycke dolt under abstrakta principer”, – och av okunskap, vill jag tillägga – större förlag som inte ens ger ut poesi. Och som vidare saknar redaktörer med passion och kompetens nog att arbeta specifikt med lyrik. Det är såklart ett problem.

Varför är exempelvis min poesilärare från Ölands Folkhögskola med i poesihistorien? Jo för att Norborg inte skriver poesi längre. Gjorde då, men ägnar sig idag åt prosa. Och inte är det lätt, inte heller omöjligt – men svårt – att överleva som poet; är och har i ärlighetens namn alltid varit. I alla fall minns jag Norborgs fantastiska prosadikter. Som laddades med känslor och i andra hand – en betraktande detaljrik miljöbeskrivning övermålat i vitt filter. Är poesins marginalisering som konstform en kulturell värdeförstörare? Ja, bestäm själv och under tiden – läs Norborgs prosadikt som Ellerström valt ut och som för övrigt är sista dikt i boken. Läs Under tidens yta – en lite annorlunda men så väldigt viktig litteraturhistorisk insats.

Hela tiden tappar jag saker. Igår när jag skulle hänga upp min jacka rev jag ner en massa kappor från hängaren i tamburen. De ligger fortfarande kvar på golvet.
På nätterna ligger jag hopkrupen. Jag vill böja huvudet inåt framåt så att min nacke ska få sträckas ut. Idag gick jag in i domkyrkan. Något där är som det skulle kunna vara. Sandstenen och ljuset mot stenen, lukten av stearin och gran. Jag gick fram till vänstra koret, där finns en madonnabild i trä. Madonnan håller jesusbarnet i famnen och hon har ingen näsa, det ser ut som jesusbarnet bitit av den. En koltrast flög högt uppe bland valven. Det kände jag igen från när jag var liten: att man mitt under predikan plötsligt kunde höra en koltrast och sedan följa den med blicken, att jag alltid undrade om den skulle ta sig ut.
Inatt: ett brinnande hus jag måste in i. Uppför de sju trapporna sprang jag, hämtade lite pengar min nalle och min röda kappa. Efteråt går jag bland husrester, min kappa är grå. Någon säger att detta är långt senare, att tio år har gått, att jag fått ut på min försäkring och att jag är lycklig.

(Kerstin Norborg – Så fort jag går ut. Norstedts, 1998)

Mer om Jonas Ellerströms Under tidens yta och lite mer om Ellerströms Förlags utgivning kommer i oktober när väl Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är över. På min födelsedag har jag bokat intervjun.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-09-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-09 20:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5818

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?