Recension

: Det nakna ögat
Det nakna ögat Yoko Tawada
2013
Sadura
7/10

Att vara ett kommunismens barn

Utgiven 2013
ISBN 9789187641008
Sidor 202
Översättare Sofia Stenström
Först utgiven 2013

Om författaren

Yoko Tawada
foto: Dagmar Gebers.

Yoko Tawada är prosaist, lyriker och essäist, född 1960 i Tokyo och sedan 1982 bosatt i Tyskland. Hon skriver på både tyska och japanska; debuterade på tyska 1986 och på japanska 1987. I sitt författarskap betraktar hon ofta Tyskland som ett främmande outforskat land och låter läsaren se Europa och våra kulturella seder som för första gången. Yoko Tawada har publicerat en rad böcker och diktsamlingar och mottagit en mängd priser och utmärkelser, däribland Goethemedaljen 2005.

Sök efter boken

En vietnamesisk gymnasieelev reser till Östberlin för att föreläsa på en ungdomskonferens. Hon rör sig i de vuxna korridorerna lite ovant, det är första gången hon lämnar sitt hemland och första gången hon besöker Europa. Det är också med de nyvakna förundrade ögonen som Yoko Tawada, född i Japan, bosatt i Tyskland, ofta skriver. Medvetet låter hon läsaren ta del av den invanda kulturen på ett nytt främmandegjort sätt. Briljant, skulle jag vilja kalla det.

Det är en stor tillgång, detta att ha två länder. I Det nakna ögat har vi inte mindre än tre, till och med. Eller fyra, beroende på hur en räknar. Det börjar alltså i Östberlin. Men ganska snabbt blir jaget, vars riktiga namn det tar tid innan vi får veta, förförd och nersupen av en ”charmig” kille vid namn Jörg, som sedan kidnappar henne över gränsen till Västtyskland.

Ute blev det allt mörkare. I den främmande lägenheten mittemot hade någon tänt ljuset, men man kunde inte se in i rummet, för gardinerna med spetsar som påminde om damunderkläder täckte den nedre delen av fönstret. (…)
I vanliga fall var jag inte rädd för skuggor. Men när skuggan från en bil strök över väggen i sovrummet rös jag till. När skuggan var borta såg man väggens ojämnheter tydligare än förut. Väggen såg ut som en pubertal hud med otaliga, pyttesmå knottror. Om jag klämde sönder dem med fingernaglarna skulle det lukta majonnäs. Väggen var lika perfekt fyrkantig som fönstret och taket, men kändes ljummen som människohud.

Därifrån lyckas hon så småningom fly, vidare till Paris. Det var inte alls meningen, hon trodde nämligen att tåget gick till Moskva. Och så finns hemlandet, Vietnam, ständigt i tankarna. Som socialdemokratiskt fostrad svensk är det fascinerande att slängas in i de vietnamesiska kommunistfärgade tankegångar om världen. De inte bara skiljer sig från mina, jag är heller inte van vid att läsa om dem. Eller rättare sagt att vara i dem, som det rätta sättet att tänka gentemot alla andra sätt. Det är uppfriskande, ibland ilsket ifrågasättande, och då och då riktigt roligt.

”Jag skulle vilja jobba på fabrik.” ”På fabrik? Kan du inte komma på något bättre jobb?” ”Vad skulle det vara för jobb?” ”Vad har du till exempel emot att jobba på café?” ”Det är inte värdigt att jobba som servitris för då måste man betjäna kunder.” ”Vad är det för fel med det?” ”Det var ju adelsmännen och kolonialherrarna som hade tjänare hemma och lät sig serveras. Det är bara löjligt när kunderna betalar en futtig summa dricks för att kunna spela rollen av en utdöd klass.” ”Men självbetjäning finns bara på billiga snabbmatställen och lunchrestauranger.” ”De dyra restaurangerna borde också införa självbetjäning så att man lär sig att uppskatta det.” ”Om det skulle sluta finnas servitriser skulle många människor bli arbetslösa.” ”Det finns många andra meningsfulla arbeten. De erbjuds bara inte som alternativ.” ”Du har fortfarande en massa fixa idéer. Såg du inte när Berlinmuren föll? Det är redan över ett år sedan.” ”Hur skulle jag ha kunnat se det? Jag var inte i Berlin.” ”På teve menar jag naturligtvis.” ”Jag tittar inte på teve. De där programmen har ingenting med mitt liv att göra.” ”Du har ju inget liv. Du går på bio, annars gör du ingenting.” ”Därför skulle jag vilja börja jobba på fabrik.”

Jaget har svårt att förstå andras mål och önskningar, och hon tyr sig till sitt barndomsland och minnen när hon inte förstår, söker stämma av den obegripliga omvärlden mot inlärda referenser och ramverk. Det gäller allt från mat till hur en egentligen ska bete sig för att få hyra ett rum.

Ofta är hon helt i händerna på sina närmaste, vilka de nu råkar vara för tillfället. Någon skillnad på klasstillhörighet görs inte, ena stunden är det en prostituerad hon bor med i en källare, andra stunden ett fint rikt par där hon är inneboende. Just detta driv från land till land, hur snabbt ett sammanhang kan bytas ut mot ett annat, och det poetiska språk Tawada använder för att beskriva de olika världarna, gör mig inspirerad och lycklig. Det märks att det är en poet, Sofia Stenström, med fingerkänsla för språket, som gjort översättningen.

Ibland kan jag reagera på att jag tycker det går lite för lätt för jaget. Samtidigt är tiden vansklig, och plötsligt inser jag som läsare att det gått ett år i det här landet; då var det kanske inte så lätt ändå?

Och ibland kan jag tvärtom tycka att jaget är ett mähä som bara låter andra bestämma över hennes liv, aldrig protesterar och säger emot. Vad är det för konstig inställning? Så kommer det där med kulturkrockarna igen. Familjen som visserligen gärna ser att hon utbildas, men förstås också att hon gifter sig och föder barn. Och sker det förr; ja, då sker det förr. Det är en avsaknad av den feminism som jag själv tar för självklar. Jag får helt enkelt acceptera att bokens jag inte tänker som jag gör. Hur mycket jag än personifierar mig med henne.

Och efterhand är det människorna omkring henne, européerna, som verkar främmande och underliga istället. ”Oberoende? Ja, så säger man väl nuförtiden. Men verkligheten ser annorlunda ut. Oberoende är ett smycke som man ger till en kvinna för att göra henne glad.” Säger Jean, den rike mannen i Paris, och jag känner igen repliken från det de svenska politikerna menar, när de säger något annat, snyggare, när de pratar om att inte stödja diktaturer.

De passager jag har svårast för är de som mot slutet av romanen ges alltmer plats. Det handlar om biograferna, dit jaget flyr för att söka trygghet och lättare lära sig språket. Hon förälskar sig i skådespelerskan Catherine Deneuve, en kvinnlig förebild, lika mycket som kärleksobjekt, eller kanske till och med modersgestalt. Filmscenerna, som blir långa och platskrävande, tycks ibland vilja skapa en ram, en ytterligare förståelse eller kommentar till berättelsens nutid. Jaget träffar vänner genom biobesöken, hon vidgar sin värld. Men framför allt förlorar hon sig, i de otaliga filmerna, alltid med samma skådespelerska, ser gärna om samma film flera gånger. Efter ett tag glider film och verklighet ihop, och det är väl en ganska häftig effekt, men i slutändan är det verkligheten, inte filmen, som jag är mest intresserad av.

En fascinerande blick att gå in i, Det nakna ögat. Och som sagt: både rolig och vacker på vägen. Detta är första översättningen av Tawada vi sett i Sverige. Bara att hoppas att Sadura förlag ger oss fler.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-08-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-06 00:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5779

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?