Sofia Stenströms andra roman Tomt bo är för normal för att passera som en mörk och underhållande saga som texten på baksidan utlovar: ensamstående mor har svårt att släppa iväg sin enda dotter. Hemmet känns tomt och det räcker inte att låta pojkvännen flytta in. Längtan efter och oron över dottern och hennes nya liv, hotar att ta över mammans hela värld.

Vi börjar med en who-is-who i Stenströms mor & dotter-universum:
• Cora är dottern, helt åldersadekvat för någon som just slutat gymnasiet.
• Hennes mamma har rejält med bagage och en moderskärlek som går långt utöver det vanliga…
• Jacek är mammans tålmodige pojkvän och i mitt tycke är den enda vuxna i rummet.
• Vidar är den unge mannen som Cora blir kär i, som Coras mamma tycker är roten till allt ont.
• Marianne, en äldre kvinna som är vän med Coras mamma och som spelar någon form av mormor till Cora.

När Cora året innan hon slutar skolan och flyttar ut, är på ett utbytesår i USA ser hon först till att mamman skaffar sig en pojkvän, Jacek. Jacek finner sig i nästan allt, bara han får vara tillsammans med Coras mamma som så vitt jag förstår inte har något eget namn. Jag hakar upp mig på detaljer, men jag får spader på författare som inte ens kan ge sina huvudpersoner namn. Jag står inte ut med den symbolik det skulle kunna vara: hon har inget eget jag, därför får hon inget namn.

Cora blir kär i Vidar och har ingen lust att följa de sedan länge uppgjorda planerna om att åka utomlands för att studera längre. Mamman blir galen av, tja, av vad egentligen? Missräkning eller svartsjuka? Spelar ingen roll, galen blir hon i alla fall. Hon ser varningssignaler överallt och börjar spinna intriger för att få isär dem. Det funkar ju sådär.

Jag undrar vem Sofia Stenström ser som målgrupp till sin roman. Mödrar som tampas med empty nest syndromet, kanske? De skulle i så fall kunna jämföra sig med bokens mor och oavsett vad de själva hittar på eller tänker för tokigheter, skulle de kunna känna sig extremt normala, så länge de inte smyger omkring utanför ungens nya bostad med kikare. Eller vänder hon sig till de unga vuxna som flyttar hemifrån? I så fall undrar jag vad budskapet är? Budskapet ”mamma har alltid rätt i slutändan oavsett hur tokig hon än verkar” känns inte särskilt upplyftande.

Nej, hörrni, jag tyckte inte alls om historien i Tomt bo. Men jag tyckte mycket om Sofia Stenströms språk. Jag tror att jag ska testa hennes poesi i stället!