Det gör mig ärligt talat lite irriterad att jag faller för det här igen. Beskrivningarna av den unga tyska debutanten och hennes succéskandalroman skyler för en stund över det faktum att jag egentligen avskyr romaner där inte ens karaktärerna själva orkar bry sig.

Allt är trasigt, och alla. Sex och droger – fast faktiskt mest droger – och allmän självdestruktivitet. Relationer där människor snarast bara dunsar in i varandra för en stund. Ingen förändras, ingen berörs, ingen utvecklas. Ingen bryr sig.

Har det inte varit berättelsen om depraverad ungdom i ett sjukt samhälle i närmare hundra år snart?

Dessutom är Helene Hegemanns Mifti knappast någon pålitlig berättare. Romanen kan mycket väl bara vara något som pågår i hennes huvud, en uttråkad tonårings skruvade fantasier. Kommer ni ihåg bilderboken om Eloise, en bortskämd men fantasirik och hjärtskärande ensam liten flicka som driver runt på ett lyxhotell och hittar på äventyr? Mifti skulle kunna vara tonårsvarianten av Eloise. Lite som när Lars Winnerbäck diktar om vuxna Astrid Lindgren-figurer som alkisar och dårar.

Vad är det då ändå som lockar med Axolotl roadkill? Språket kanske, formuleringskonsten. Stilblandningen och kollageeffekterna, pretentiösa statements bara en tonåring kommer undan med och här och var en sotsvart humor på slak lina. Filosofi och spyor om vartannat, högt och lågt huller om buller – ja, jag beklagar att det låter som en programförklaring för postmodernismen, men det går liksom inte att komma runt.

Skandalen som följt på Hegemanns succédebut handlar mycket om just klipp-och-klistra-teknik och anklagelser om plagiat. Den svenska utgåvan – liksom senare tyska – har åtskilliga sidor källhänvisningar i slutet. Hegemann själv citeras på bakfliken: ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet.”

Det är en ganska god sammanfattning av en roman som är högtravande, skitig, vacker, dråplig, snurrig och skitirriterande. Hegemann föddes 1992 och är i den meningen samtida med ”heroin chic” och punkprinsessor à la Courtney Love (mer mina associationer är Hegemanns, av naturliga skäl). Och jag avskyr verkligen den där nonchalanta, sökt depraverade drogromantiken.

Ändå måste jag lite gilla en 17-åring som långt innan plagiatanklagelserna bröt ut bemötte dem i en dialog som den här:

”Är det du som har hittat på det där?”
”Berlin is here to mix everything with everything, mannen? Jag tar för mig av allt som inspirerar mig och ger mig vingar, Mifti. Filmer, musik, böcker, målningar, korvpoesi, foton, samtal, drömmar …”
”Gatskyltar, moln …”
”… ljus, skugga, exakt, eftersom mitt arbete och mina stölder blir äkta så fort nåt rört vid min själ. Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom.”
”Så det är inte du som har hittat på det då?”
”Nej. Det kommer från nån blogg.”

Det gör tydligen somliga sidor av romanen också. Ändå råder det knappast några tvivel om att också klippande och klistrande kan resultera i något helt eget – åtminstone om det görs av en tillräckligt stark stilist. Och vi får väl hoppas att likhetstecknen mellan Mifti och Hegemann inte är så raka som många tycks anta – för det vore spännande att se vad författaren hittar på härnäst.