Pricken är en liten kanin med åtta syskon. Inte helt otippat är han, just det, prickig. Alldeles brunprickig och med blå ögon, fast alla hans syskon och alla andra i familjen är vita med röda ögon. Till en början är det inget han och hans syskon bryr sig särskilt mycket om, men mamma och tant Lisa oroar sig så.

Inte för att de själva precis har något emot brunprickiga kaniner, men andra kan ju … Ja, vad ska gamle morfar säga? Pricken är ju ändå … ”alldeles olika”.

Så när hela kaninfamiljen ger sig iväg för att fira morfars födelsedag får Pricken vackert stanna hemma. Ensam. Eftersom han bara verkar vara en belastning bestämmer han sig för att rymma hemifrån och när han gått och gått träffar han – en hel familj med brunprickiga kaniner. Och så en liten vit som de inte riktigt vet var de ska göra av, för vad ska mormor säga?

Pricken var en av mina favoriter i dagisbiblioteken som liten, så när jag ramlade på den på bokmässan för några år sedan fick den förstås följa med mig hem genast. Och visst är den söt, så söt att man kan få hål i tänderna, nästintill. Eller?

Som barn tänkte jag förmodligen mest att Pricken var prickig, som jag. (Jag vet att vi jämförde pigmentfläckar och bara jag såg ut som de där sidorna i pysseltidningar där man ska rita fram något genom att dra streck mellan alla prickarna.) Nu läser jag till exempel på om makarna Rey som skapat Pricken och var tyska judar som tvingades fly Europa i sluten att 30-talet och inser att min tolkning som barn kanske var något i bokstavligaste laget.

Dessutom funderar jag lite över kaninernas berömda reproduktion: Båda kaninfamiljerna har nio ungar, åtta lika och en avvikande, men bara en mamma respektive pappa. Vad har hänt där, egentligen? Fast mest blir jag förbannad på föräldrarna som inte vågar stå upp för sina egna ungar – och inser att det där resonemanget nog knappast dog ut med tredje riket.

”Nej, jag har ju ingenting emot det, men vi måste ändå respektera konservativa morfar/mormor/fan och hans moster.”

Det finns också en scen som egentligen är helt fruktansvärd (fast den ser förstås lika gullig ut som allt annat) där Pricken, lämnad ensam hemma medan resten av familjen är på kalas, försöker tvätta bort sina prickar med mammas fläckborttagningsmedel. Det är ju jättehemskt!

Så kanske är det inte så sötsliskigt och idylliskt, när allt kommer omkring? Det blir kanske bara så läskigt som man är mogen för?