Njutningen i att lyda. Ordning och underkastelse, man kan aldrig veta vad det leder till i vuxen ålder. Man kan bli brottsling, eller, genom nötning, en vanlig, konventionell person.

Det finns en bild på Robert Walser som död. Under en av de många promenader han gav sig ut på under den 30 år långa vistelsen på ett mentalsjukhus föll han ihop, drabbad av en hjärtinfarkt. På bilden kan man se Walser liggandes på rygg med vänsterarmen utsträckt. Hatten har rullat bort en bit i snön. Walser, en marginalfigur i litteraturhistorien, efterlämnade en säregen kvarlåtenskap. Hans millimetersmå bokstäver som skrevs ned på vad papper som fanns tillgängliga krävde en grannlaga dekryptering. Han dog i Appenzell, Schweiz.

Tuktans ljuva år, en av de två böcker Nilsson förlag givit ut av Fleur Jaeggy, utspelar sig på ett internat beläget just i Appenzell. Dit kommer flickor från välbesuttna familjer. Där finns rentav en dotter till en president från ett icke namngivet afrikanskt land. Den udda fågeln på internatet välkomnades med både pompa och ståt. Av utanförskapet, en ofrånkomlig förlängning av den oortodoxa entrén, bryts hon emellertid långsamt ner. Mot slutet tycks hon inte vilja annat än dö. Kanske i en hjärtinfarkt. Det här är ett litet inpass, en skymt av ett av många livsöden i boken som tilldrar sig mitt intresse. Ibland är det obehagligt och inte sällan går det käpprätt åt barrskogen för dessa periferiväsen. Som i en roman av Dostojevskij passerar även den mest tragiska händelse som ingenting. Boken är fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Det vita är aldrig helt vitt, det oskyldiga inte fritt från skuld.

Liksom Walser är berättarjaget – från och med nu benämnd B. – en plikttrogen motlutsvandrare. På hennes promenader bland de högt belägna och sluttande ängderna förnimmer hon en känsla av ”olustlycka”, ett tillstånd som kräver ”ensamhet, ett tillstånd av berusad och stilla egoism, en säll vedergällning”. Hon skriver om uppväxten på de otaliga internat som varit hennes uppfostringsanstalter. Berättelsen spinns kring mötet mellan B. och Frédérique, en till synes behärskad natur med ogenomtränglig integritet men vars ögon ibland låter avslöja en svårregerlig eldslåga. De i lynnet motsatta flickorna dras till varandra. Frédérique berättaren, den senare lyssnaren; den förre den beläste och bereste, den andre bär på enkom internaterfarenheter. Frédérique är året äldre och sover och skolas i en annan byggnad. B. har å sin sida inte ett eget rum. Istället delar hon kvadratmeter med en ung tyska som hon till en början önskar ”klå upp” eller till och med ”vrida om nacken på”. Rumskamratens tillkortakommanden? Hennes undergivenhet, smilgropar och att hon dristade sig till att sträcka ut sig på sängen som ”en halvnaken odalisk”. En fullkomligt motbjudande odåga, som ni ser.

Frédérique lämnar så en dag internatet. B. har liksom de andra uppfostrats i att ”avstå från livets goda” liksom att ”frukta goda nyheter” och är säker på att de aldrig skall återses. Fram till dagen för Frédériques avresa har B. under en tid undvikit Frédérique och istället umgåtts med Michelle, en alltför hurtig belgisk flicka. Är det en motståndsakt? En önskan att göra Frédérique svartsjuk? Jag vet inte och egentligen förstår jag inte varför man vill umgås med dessa strålande, hjärtliga, behjärtansvärda, energifyllda och trevliga människor. Något måste vara fel, må ansiktsmasken falla. Till sista vill man intet annat än skrika: – Kan ni sluta vara glada, jag försöker faktiskt ha det miserabelt här borta! Ni vet hur det är.

Vad som lyfter Tuktans ljuva år över den andra boken Proleterka och de allra flesta böcker är dess mystik. Du kommer att gripas känslan av att så mycket undanhålles dig. Jag kom så småningom att mista tilltron till det skrivna. Varje mening, varje ord, ett kommatecken måste utgöra smulor av en helhet som förvägrades mig. Det finns ett stavfel, ett å som blivit ett ä eller ett ä som blivit ett å, som antagligen är medvetet utplacerat. Det måste vara så. Mästeröversättaren Viveca Melander har säkerligen lyckats med sin gärning även här. Mot slutet kom något paranoialiknande att smyga sig på och undergrävde tilliten till min egen förmåga att läsa och förstå. Det finns i böckerna enbart ett ställe där ett kommatecken följs av ingenting mer än ett ord. Ordet är ”nu”. Nu? Vad vill du säga mig, ”nu”? Svara!

Släktskapet med Proleterka är tydligt. Båda äger stora mått av Jaeggers eget liv och återkommande teman är frihets- och frigörelsesträvan, utanförskap, frånvaron av föräldrarna, en avgrundsdjup ensamhet. Proleterka är ett fartyg och liksom internatet lika oåtkomligt för omvärlden som begränsande för dess passagerare. Relationen mellan dotter och föräldrarna är identisk: Modern lever inte i samma land men drar i alla trådar brev- och telefonledes. Fadern och dottern är fysiskt närmare men andligt främlingar inför varandra. När karln möter upp vid tågstationen hälsar han genom att lyfta på hatten. – Nej men se god dag min dotter, angenämt att råkas! Visserligen artigt men kanske inte så innerligt. När han umgås med sina närmaste vänner är allt formellt och ytterligt utstuderat. Finns det ens känslor inom honom? frågar man sig. Ett liv utan förtrolighet är ensamhet.

Men dessa tuktans år? Vad gav de? Vem tuktade vem? Och vad tuktades? Viljan? Jag vet inte. Däremot vet jag att gemenskap är en känsla snarare än en konstellation av människor inhysta under samma tak under en viss tidsrymd.

Kanske var det de bästa åren, tänkte jag. Tuktans år. Det fanns ett slags lätt men ändå ihållande upprymdhet i tuktans år, tuktans ljuva år.