Vad jordgubbsbarn kan vara är det ingen av andraklassarna som jag ska läsa ett avsnitt ur Sara Olaussons bok gissa, och det är kanske en bra sak. Är det barn som äter massor av jordgubbar? Kanske de bor i en stor jordgubbe? Jag tänker att det säger någonting om fantasi, men framför allt om trygghet.

Syskonen Maria och Gabriel har för all del också trygghet, på sitt sätt. De har föräldrar som älskar dem, en snäll farmor som tar hand om dem och en mycket vänlig butiksinnehavare som tar stort ansvar för hela byn. Men pengar är det knappt om, och när sjukhusräkningar läggs till torka och arbetslöshet ser föräldrarna ingen annan råd. De måste åka till Sverige och försöka tjäna pengar.

Så blir Maria och Gabriel jordgubbsbarn, i praktiken föräldralösa barn vars närmaste rest utomlands för att ”plocka jordgubbar”. För är det verkligen plockar jordgubbar de gör? Plötsligt påstår fröken i skolan att det är kallt i Sverige, och en elak klasskamrat kallar syskonens föräldrar för ”smutsiga tiggare”.

När jag var barn, på 1980-talet, skulle man tänka på barnen i det något diffusa Afrika. Vi läste om gatubarn i Sydamerika som sniffade lim. Det var säkert ganska svårt att ta till sig och riktigt begripa, och min generation raljerar gärna över det där sociala samvetet som våra 70-talsinfluerade fröknar skulle pådyvla oss. Fast ärligt talat, varför inte? Barn är av naturen (jag tror faktiskt det) empatiska. Den empatin och frågvisheten är väl klokt att möta, innan avtrubbningen riktigt sätter in?

Människorna som tigger finns ju heller inte bara i berättelser om andra världsdelar. De sitter rakt framför oss, utanför butiker och köpcentrum i vårt vardagsliv (åtminstone tills vi förbjudit dem från att sitta där). Då kan nog både barn och vuxna behöva läsa om att dessa människor inte bara är en del av vår utemiljö numera, utan har anledningar att sitta där, och kanske barn som längtar efter dem hemma.

Nu hoppas jag att jag inte framställer Jordgubbsbarnen som någon eländesskildring, för det är det verkligen inte. Det är en hoppfull och charmig berättelse, full av barn och sommarlov, hundvalpar, kycklingar och kärlek. Fast saknaden efter mamma och pappa finns förstås där mest hela tiden, och en oro för pengar och grundläggande behov som man skulle önska att inga barn (eller någon alls) skulle behöva känna.

När jag kommer till treorna med mina Augustnominerade barnböcker vet de förresten mycket väl vad jordgubbsbarn är för något. Deras fröken har redan läst Olausson för dem, så nu ska de heja på boken inför prisutdelningen på måndag. Jag blir lite varm av sådana fröknar.