Den 3 juni 1821 mördas änkan Johanna Christiana Woost i Leipzig. Daglönaren och före detta fotsoldaten Johann Christian Woyzeck erkänner sig skyldig, döms till döden av en domstol och avrättas.

Förförståelse, hur tampas man med den? Fallet Woyzeck är världsberömt, förevigat av Georg Büchner som skrev ett ofullbordat drama utifrån förhörsprotokollen, ett verk som sedermera avslutats av andra författare och dramatiker och som blivit spelat såväl som teater som opera.

1979 gjorde Werner Herzog en filmatisering. Detta verk är något jag i det längsta släpar med mig genom läsningen av Steve Sem-Sandbergs Augustprisnominerade roman W.

Klaus Kinski spelade ångestriden mördare i Herzogs film. Det är Kinski jag har på näthinnan när jag börjar läsningen. Förförståelsen stålsätter. Hela jag går i beredskap för en klaustrofobisk nedstigning i den mänskliga ondskans meningslösa bottenslam.

Men det visar sig leda fel. Visst, svärtan finns där såklart, men färden går horisontellt över oändliga vidder. Romanen följer soldaten Woyzeck på stäppen i Napoleons krig mot Ryssland. Snart glömmer jag Kinski. W övergår i något ansiktslöst, hans känsloliv framträder desto klarare och finner en plats i mig.

Den andra förförståelsen gäller mordet och mer specifikt motivet. Varför mördade Woyzeck Woost? Det framstår som en allt överskuggande fråga. Han är en av de första grundligt utredda brottslingarna. Myndigheterna försökte gå till botten med spörsmålet om Woyzeck kunde anses ha varit tillräknelig vid tidpunkten för illdådet.
Personen som skrivs fram är redan från början i uppförsbacke i sin längtan efter vänskaplig värme, mänsklig gemenskap och kvinnors leenden. På något sätt lägger han alltid krokben för sig själv. Försöken som först verkar bära frukt, slutar alltid i skamfyllda misslyckanden.

Under fälttåget mot Ryssland utsätts soldaterna för den brända jordens taktik. Civilbefolkningen försöker undanhålla hären sin mat. W bevittnar krigsförbrytelser som orsakar efterhängsna hallucinationer.

…han vet inte riktigt vad han ser. Sina egna och kamraternas händer som girigt och skuldmedvetet sträcker sig efter det skållheta brödet på halstret över elden, eller ovansidorna av kapten Wirths händer som karvar och karvar i prästens ansikte. Det råa brödet, prästens snabbt kvävda skrik, blodet som forsar ner i hästdyngan, kyrkgolvet, jorden där klockkläppen och hjärtslagen slår. Han sätter händerna för öronen, men det går lika litet att döva klockklangen som det går att ta bort det förfärliga ljuset från himlen.

Gjorde krigets trauman Woyzeck till mördare? Var det så att han dödade ”non compos mentis” det vill säga i ett vettlöst tillstånd? Borde han i så fall vårdas snarare än dömas? Vad är Steve Sem-Sandbergs hållning? Finns här ett inlägg i kriminaldebatten? Alla dessa frågor hänger mig i hasorna läsningen igenom. Men de ställer sig i vägen för texten som i sig själv är mycket, mycket bra.

Och det är i sig själv den ska läsas, texten, helst utan störande förförståelse.