I de sexton noveller som utgör Den sista kastraten suddas gränserna mellan rimligt och orimligt, möjligt och omöjligt ut. Trots att de bara är några få sidor vardera är novellerna innehållsrika och de kan spänna över korta tidsrymder lika väl som över åratal.

Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida och vardaglig kontext. Det totalt orealistiska och främmande begränsas till enstaka företeelser men många av dem är så absurda att man häpnar. Samtidigt framstår de som normala för alla inblandade; även de som borde förvånas över något accepterar sakernas tillstånd.

Här odlas pärlor i igentejpade munnar och liv framlevs bakom väggar, under marken och i en resväska. Här bedrivs familjeföretag inom olika branscher och avancerade generationsväxlingar planeras minutiöst.

Många av novellerna handlar till stor del om kroppar, kroppsfunktioner och kroppsutsöndringar och detaljerna når ibland äckelnivå, beroende på hur känslig man är.

Illa berörd på ett annat plan kan man bli av en del av relationerna mellan personerna och hur de behandlar varandra och andra – och sig själva, som titelnovellens brådmogna förskolebarn som tar till saxen för att på åtminstone ett plan stanna i barndomen, eller den första novellens kvinna som tar ickeätandet till en ny nivå.

Jag förfäras av skeenden och förundras över fantasin hos den som skapat dem, liksom över att det är en debut jag läser.

Språket är mestadels sakligt och ganska lakoniskt men också mycket målande och jag ser allt framför mig, även det jag knappt kunnat föreställa mig – och det jag nog helst skulle slippa se.

Några gånger känns det som om ofrivilliga märkligheter smugit sig in men det är inte lätt att veta i detta precisa, förbluffande och mångfacetterade kuriosakabinett som det kan vara svårt att sluta tänka på.