För egen del gör jag det. Fast jag är ju bibliotekarie, så det kanske inte räknas. Vi är ju berömda för att hålla reda på all möjlig mer eller mindre udda information. I efterordet till den utgåva av Helen Kellers klassiska självbiografi Mitt livs historia (1903), som förlaget Bakhåll gav ut 2014, räknar Helena Fagertun upp fyra anledningar till att människor känner till henne: Arthur Penns film, ungdomsböcker om henne, Helen Keller-skämt (mer eller mindre plumpa, lite grann i samma anda som hennes egna tydligen) samt amerikansk rapkultur (till exempel rappar Eminem ”Even Helen Keller knows life stinks”). Hur det är ställt med kändisskapet tjugo år senare har jag inte den blekaste aning om.

Enligt Helen Kellers gode vän författaren Mark Twain var hon alldeles enastående, av samma kaliber som både Napoleon och Jeanne d’Arc. Hon är också sannolikt den enda dövblinda person som gjort avtryck i världshistorien. Redan som barn hamnade Helen i offentligheten, i rollen som underbarnet som trotsade sina grava funktionshinder. Hennes mål var att vara som alla andra. Hon ville vara delaktig i världen och göra skillnad. Men vägen dit var lång och mödosam. I sin självbiografi beskriver Helen sin kamp för att erövra språket.

För att ta det från början. Helen Kellers historia inleddes i Tuscumbia i Alabama 1880. Familjen tillhörde överklassen, men var inte särskilt välsituerad. Pappa Keller var kapten i sydstatsarmén. Nordstaternas seger i inbördeskriget innebar att de svarta i familjens hushåll blev fria och avlönade endast femton år före Helens födelse. Hon antyder också i sin självbiografi att faderns åsikter inte var helt och fullt av det politiskt korrekta slaget.

Att Helen de första sex åren inte alltid lyckades göra sig förstådd av sin omgivning kunde leda till skrämmande raseriutbrott. Hennes föräldrar visste sig ingen råd och kontaktade Perkins blindinstitut i Massachusetts, vars rektor rekommenderade en före detta elev som guvernant till Helen. Så gick det till då den tjugoåriga Anne Sullivan kom i huset när Helen var sju år gammal. Något som kom att förändra den dövstumma flickans tillvaro i grunden och få hennes dittills inskränkta värld att vidgas.

Anne saknade lärarlegitimation, men experimenterade sig fram till en slags Montessori-pedagogik, innan denna ens var uppfunnen.Med hjälp av av ett handalfabet bokstaverade hon ord i Helens ena hand, samtidigt som hon lät henne röra vid motsvarande föremål med den andra. När eleven väl fattat galoppen var hon omättlig. Det dröjde heller inte länge förrän hon även hade kläm på abstrakta begrepp. Hon lärde sig också bemästra punktskrift. Lektionerna tog ofta plats utomhus.

Helen skrev historia när hon som den första dövblinda personen tog en akademisk examen 1904 på det prestigefyllda Radcliffe. Detta trots de praktiska svårigheter hon ställdes inför, som att få tag i kursböckerna på punktskrift. Anne blev därför tvungen att teckna stora delar av kurslitteraturen i Helens hand, plus allt vad lärarna anförde på föreläsningarna. Lyckligtvis var Helen utrustad med hästminne.

Jag vänder mig till Helen Kellers värld(2011) av Bo Renberg, den enda svenska biografin för vuxna om Helen, för att få veta mer om hennes lärares pedagogiska metoder och till synes änglalika person. Det visar sig att Anne Sullivan var rakt ingen ängel, utan synnerligen eldfängd. Hon hamnade lätt i klistret, var energisk till sin läggning, rastlös, ambitiös samt led av återkommande depressioner. Därtill synskadad själv. Anne hade en svår uppväxt i bagaget, delvis på fattighuset. Hon förblev Helens vapendragare i 49 år, tills hennes död 1936 och kom att utöva stort inflytande på sin skyddsling.

Helens drivkraft att vara som andra var enorm och hon beslöt – mot Annes inrådan – att försöka lära sig tala och läsa på läpparna. Auktoriteten på området, Sarah Fuller vid Horace Mann-skolan, anlitades. Läppläsningen innebar att hon placerade sina fingrar på talarens läppar, näsa respektive struphuvud. Jag hittar en inspelning med Helens röst på nätet, men lyckas dessvärre inte begripa mycket. Inte desto blev hon en berömd talare, som turnerade i USA och andra delar av världen. Huvudsakligen i sin roll som ambassadör för organisationen ”American Foundation for the Blind”. Hon besökte Sverige 1957.

I synnerhet läppläsningen och att Helen uppfattade vibrationer i golvet imponerade på samtiden. När ekonomin var knackig och föreläsningarna och böckerna inte inbringade tillräckligt med inkomster prövade Helen bland annat lyckan i underhållningsbranschen. Att uppträda på vaudevillescener runt om i USA inbringade bra med pengar och publiken älskade hennes karisma och slagfärdighet. Hennes liv blev också film och musikal, vilket innebar ytterligare klirr i kassan.

För mig kom det som en överraskning att Helen Keller var så politiskt intresserad (ett patos som ännu inte hunnit blomma ut i självbiografin). Det rörde sig om radikala åsikter som gissningsvis fick en och annan av hennes fina vänner i Bostons överklass att rynka på näsan. Helen var inte bara övertygad marxist, utan också hardcorefeminist. Därtill swedenborgare, pacifist och antirasist. Hon var utåtriktad, nyfiken, orädd, intelligent, viljestark, kreativ, humoristisk och vetgirig. Hennes imponerande kontaktnät inkluderade flera presidenter, industrimagnater, Hollywoodskådespelare med flera.

Sedan barnsben har jag varit fascinerad av Helen Kellers belägenhet. Lika delar trollbunden som vettskrämd av tanken på att leva ett liv i mörker och tystnad. Därför hade jag förväntat mig mer vägledning om hur en dövblind person upplever omvärlden i hennes självbiografi. Helen beskriver mestadels saker som hon bara har andrahandsinformation om, till exempel stjärnorna på himlen och hur snön faller. Sådant som hennes lärare har berättat om eller som hon läst om i böcker. Hon var ju en riktig storläsare.

Inte desto mindre är boken helt förtjusande, innehållet gripande och språket poetiskt. Helen beskriver ett liv inte olikt andras i hennes samhällsklass. Förutom böckerna, älskade hon hundar och naturen. Hon red, simmade, rodde, seglade, paddlade kanot, stickade, virkade, spelade schack och dam och lade patiens. Besökte teatrar och museer. Hälsade på släkt och vänner.

Glädjande nog finns Bakhålls svenska utgåva av Mitt livs historia fortfarande tillgänglig i bokhandeln. På engelska hittar du ytterligare titlar både av och om Helen Keller. Hon lämnade skriftliga avtryck bestående av tretton boktitlar samt en hel drös artiklar. Det är bara att välja och vraka.