Romanen Okänd soldat gavs ut i Finland år 1954. Andra världskriget var avslutat sedan nio år tillbaka. I fredsavtalet förlorades stora landområden med följden att 400 000 karelare evakuerades. Alla fick börja om sina liv på helt nya platser innanför de nya finska gränserna.

I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på ett fält under våren 1941. Sedan kommer krigsförklaringen mot Sovjetunionen den 26 juni 1941.

En kompis till mig frågar: ”Är det inte för tungt att läsa?” Jag svarar: ”Inte alldeles”. Jag fortsätter leta efter ord för att förklara för henne: ”Jo, det är något med kamratskapet som är enastående skildrat. Varje soldat har en egen läggning och ett eget uttryckssätt. Sidorna glöder av språkglädje, eftersom författaren låter olika personer ha olika dialekt. Översättningen till svenska är synnerligen imponerande med träffande svenska idiom (eller svordomar). Och som de käbblar de här männen. Skämtandet sinsemellan gör att de klarar ytterligare en dag med väta, marscherande, skavsår eller artillerield.” Min kompis är snäll som lyssnar till min ordsvada.

Det är lätt att fatta tycke för de här männen som beordrats lämna sina egna jordbruk, arbetsplatser och familjer. Dagarna är fulla av göromål och under läsningen blir min ordlista full av marksoldaternas uppgifter: befallningar, exerciser, beskjutningar, spaningar, framryckningar, bespisning, gruppformeringar, belägringar, byteshandel, vaktturer, förläggningsliv, disciplinbrott och sanitärer.

Romanhandlingen sträcker sig fram till återtåget, alltså den bittra reträtten sensommaren 1944 och då blir det verkligen tungt att läsa, märker jag. En mörk stämning tar plats som påminner om den meningslöshet som romanen På västfronten intet nytt förmedlar.

Författaren Väinö Linna bröt med den idealiserade bilden av en kavat soldat som hittas i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Linnas roman blev en av de mest lästa böckerna i Finland de kommande årtiondena. Det sägs att i hem där ingen läsning vanligen sker finns oftast ett vältummat exemplar av Okänd soldat.

Linnas första version av romanen innehöll delar som censurerades och officerskårens äldre representanter var inte överförtjusta i hans verk. Berättelsen innehåller många scener där soldaterna uttrycker sitt hån mot struntviktiga befäl som kräver ordning mitt i krigskaoset. Frontsoldaterna reagerar med trots. I Linnas version uppstår nämligen inte lojalitet under hotet av disciplinstraff utan den växer när befäl behandlar dem som jämbördiga.

Annars var plutonens stridsmoral kanske bättre än i många andra förband. Koskela var borta, men han hade tryckt sin outplånliga prägel på plutonen, och Hietanen och Rokka var karlar som det var svårt att lämna i sticket. Hietanen gav aldrig några order. Han slängde kpisten på axeln och gick, och plutonen följde efter.

Lojaliteten brister aldrig mot de egna soldatkamraterna. Men till skillnad mot Runebergs bild av soldaten har Linnas personer egna huvuden att tänka med. De bedömer att kriget är förlorat långt tidigare än beslutsfattarna högre upp i militärhierarkin.

Vad jag förstår har överlevande frontsoldater som bearbetat sina minnen från kriget på näset uppskattat romanens verklighetsbeskrivning. Händelser och meningsutbytet mellan männen är realistiskt återgivna. Männen krigar för landets frihet men drivkraften är personlig. Situationerna de hamnar i ger ingen tid för filosoferande men männen fylls återkommande av insikten om att krig inte går att glorifiera. Det är olidligt på alla nivåer. Att vara rädd för döden, att tvinga sig över den rädslan och samtidigt se sin kamrat stupa på myren är ohyggligt.

Nationens krav på männen vid fronten går bortom det mänskliga. Det gällde då och det gäller nu. Ska jag sammanfatta Väinö Linnas budskap i ett par meningar gör jag det så här: Det är ett tungt ok att bli utvald till nationens försvarare. Men sno inte ifrån oss friheten.