Tidigare i år läste jag en intressant text i morgontidningen som handlade om utgivningen av kokböcker i Sverige, (här är länk till den intresserade –> den moderna kokboken …) Jag tyckte det var intressant att skribenten Saga Cavallin analyserade kokböcker som en sorts samtidsspegel.

Haja havre är en bok som skulle kunna sorteras in bland andra kokböcker men ändå inte helt, kan jag konstatera. Jag ska försöka förklara varför.

Författaren Emma Lindblom utgår först och främst från sina kunskaper om hur kroppen kan tillgodogöra sig näringsämnen i vår kost, och i det här fallet de ämnen som finns i sädesslaget havre. Beskrivningarna av nyttoeffekterna tar stor plats. Det är mycket hälsoinriktat – och det är inte så konstigt med tanke på författarens studiebakgrund och yrkesutövande.

Något som jag känt till och säkert många med mig, är att människor tidigare betraktade havre som fattigmansföda. Det var ju foder åt djuren, nämner Lindblom. För egen del kan jag förstå den fnysande personen som strävade uppåt på statusstegen i dåtidens jordbruks-Sverige. Gröt som måltid var nog inte så mondänt. Idag har det svängt, å andra sidan. Det framgår om inte annat av hälsotidningar som ger recept med det piffiga namnet ”over-oat-meal”.

Författarens djupdykning i hälsoaspekter upplyser läsaren om att havre är bra för både hjärta, blodsocker och matsmältningsorgan. Bland annat på grund av ämnet betaglukan, en sorts fiber som gör att nivåerna av kolesterol, blodsocker och blodtryck sjunker. Fibrerna och fetterna i havre ger mättnad och en del upplever att de äter mindre portioner under dagens andra måltider eller att sötsuget minskar.

Som stöd för de olika rönen kring förbättrad hälsa hänvisar Lindblom till en mängd studier (antalet amerikanska studier dominerar) men fler undersökningar och mätningar behövs för att se om resultaten kan bekräftas. Bland annat gäller det kopplingen till förbättrat immunförsvar och hur mycket som egentligen kan hänvisas till att havre ingår i kosten.

Med havregrynspåsen följer tre andra bonusar. Den första gäller frånvaron av gluten, som påverkar och är skadlig för personer med celiaki. Den andra bonusen handlar om ekonomi, eftersom havre är ett av de billigare livsmedlen i affären. Som en tredje bonus är att havre bidrar till bättre miljö, eftersom det är en produkt som är närodlad. Jag kommer på en fjärde sak (ta-daa!): Nämligen att morgnarnas frukostar tar minimalt med tid om jag serverar mig själv en tallrik havregrynsgröt. Tillbehör (eller topping som den anglifierade säger) kan varieras i det oändliga.

Boken är lättläst för det mesta och man kan läsa ett kapitel i taget, pausa och utan bekymmer fortsätta med andra kapitel. Den lättillgängliga formen har stärkts av illustratören som gjort det bästa av tvåfärgslayoutens möjligheter. Däremot når inte designen de höjder som läsare av kategorin ”coffee-table-böcker” kanske förväntar sig.

Lindholm övertygar mig att havre är ett supergryn. Budskapet är entydigt, men jag hade kunnat tänka mig att en bok om detta sädesslag hade förlorat sig i lite annat också. Här hade kunnat infogas bilder på gamla havregrynspaket, hästar invid vagnar där de fyrfota djuren mumsat på ni-vet-vad, eller varför inte en text om 1800-talets Skottland, där man tydligen ”uppfann” metoden att ångskålla och valsa havregryn. Att jag som läsare på emellanåt drabbas av nostalgi om hur det var förr, är inte något argument som ska riktas mot boken.

Med det sagt vill jag understryka att bild och text smälter samman till en uppiggande form som tilltalar ögonen. Nästan som att se lysande, rårörda lingon ovanpå en portion havregrynsgröt.