Med Jag älskar dig till döds ändå slår Dorothy Parkers översättare ett slag för vad ”light verse” faktiskt kan åstadkomma. Den här lyrikgenren, med höga krav vad gäller poetens (och översättarens!) förmåga vad gäller rim och meter, må ha syftet att roa och underhålla (och visst är Parkers kvicka poesi underhållande) men dikterna skyr inte komplexa teman som livet, kärleken och döden, utan visar istället upp dem i all sin komplexitet.

Snarare så blir det ibland putslustiga en kontrast som understryker det bakomliggande allvaret – samtidigt som glimten i ögat finns kvar genom det mörka:

Rakblad är knivigt,
drunkning är blött,
matvägran divigt
och piller trött.
Vapen så gängigt,
tåg går för fort,
strypsnaror hängigt.
Att dö är rätt gjort.

I Jag älskar dig till döds ändå känns det nästan som att jag läser (översättaren) Isabella Nilsson lika mycket som jag läser (poeten) Dorothy Parker, och det verkar också vara tanken.

På omslaget står det att Isabella Nilsson står för både urval och tolkning – snarare än översättning – av den New York-baserade författaren och kritikern Dorothy Parkers dikter. Ordvalet tolkning är såklart (som alltid hos Nilsson) noga övervägt och passande. Varje uppslag i boken presenterar Parkers originaldikt på engelska på vänster sida, med Nilssons svenska spegling på höger sida.

De svenska diktversionerna är inga ordagranna översättningar – och det är väl i och för sig inga översatta dikter värda namnet, men här tar sig Nilsson ibland förvånande stora friheter.

Till exempel kan:

Where never I walked alone before
I wander in the weeds;
And people scream and bar the door,
And rattle at their beads.

motsvaras på svenska av:

Till nya platser varje natt
förirrar sig min själv,
och hundar gnyr och folk får fnatt
och svimmar utan skäl.

Så lätt kan alltså folk som skriker och bommar för dörrar bli till hundar som gnyr och folk som får fnatt. Nilsson tar upp det här förhållningssättet i bokens förord och föreslår att läsaren kan:

tänka sig denna tvåspråkiga utgåva lite som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på after work; poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på dito till höger. Ibland speglar översättaren vad poeten just sa, ibland spinner översättaren istället vidare och bidrar med egna erfarenheter av samma sort.

Och visst kan en del tolkningsval ibland förvåna, men (som alltid hos Isabella Nilsson) så är det noga övervägt och passande. Så jag kan inte säga annat än friskt vågat och allt vunnet!