När jag slagit igen brittiska Natasha Browns debutroman Samling så slår jag nästan genast upp den igen. Läser om. Sen funderar jag starkt på att läsa den på originalspråket, men den är hela tiden utlånad på biblioteket. Sen låter jag den ligga ett tag. Och jag kan ändå inte riktigt landa i om den är […][...]

I min gröna ungdom var jag en kortare period aktiv som flyglotta. Det innebar att man satt uppflugen i särskilda luftbevakningstorn (snarlika ornitologernas) och förväntades identifiera och nedteckna de flygplansmodeller, som förhoppningsvis kom i ens synfält. Eftersom det mestadels rörde sig om propellerplan antar jag att uppgiften var tämligen identisk med den som flyglottor utförde […][...]

Patroklos föds som son till en kung. Redan som nioåring får han följa med till kung Tyndareos hov för att, precis som alla andra män av börd i de grekiska örikena, anhålla om hans vackra dotter Helenas hand. Efter ett förslag från en viss Odysseus bestäms det att Helena själv ska välja sin trolovade och […][...]

I den förra romanen Dagboken jag aldrig skrev fick vår huvudperson ett uppdrag av sin tjugotvååriga dotter att föra dagbok i ett år. En dagbok som skulle berätta om hur det är att vara medelålders och som dottern dessutom glatt meddelar att hon sedan tänker lägga rabarber på. Det som var bokens behållning var hur […][...]

Det finns så många händelser i den egna familjens historia som skulle vara värda att berätta om för andra. Vid tillfällen när anekdoterna ges liv av någon som själv upplevt dem är jag ofta idel öra, det är kul att höra om andras livserfarenheter. När jag tänker efter tycker jag att många händelser från mina […][...]

Veronica Clarke går en ljus framtid till mötes. Bra high school-betyg, rankad som årskursens avslutningstalare och på väg mot ett av USA:s allra finaste collage till hösten. Tills ett streck i räkningen uppenbarar sig, högst bokstavligt: en litet rosa streck på en plastbit hon just kissat på. Hon är gravid. När hon berättar det för […][...]

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde […][...]

Häromsistens läste jag en bok om den så kallade Baader-Meinhof-ligan och när jag läste Jenny Küttims bok Sanningsbärarna om sekten Jehovas vittnen, så slog det mig att de har ganska mycket gemensamt. Mottot för båda är att alla utanför den egna kretsen har inte fattat hur saker hänger ihop och därför måste man hålla sig […][...]

Jag har aldrig varit ett stort fan av insekter. Faktum är att jag är rädd för nästan allt smått som kryper, krälar, flyger och surrar. Men kunskap gör något med en. Jag är betydligt mindre rädd efter att ha läst den här boken, och känner dessutom stor uppskattning för alla småkryp. Tyst jord är uppdelad […][...]

Åh, vad jag kan bli galen av franska författare! Den där lättheten som gör att de mest fruktansvärda händelser kan serveras med vackra ord och någon lätt kladdig livsvisdom. Tragedi på tragedi och ändå en marängtårta med mogen kärlek som kompensation för Gud-vet-allt. Men parallellt med den där frustrationen vill jag bara läsa vidare och […][...]