Ynglingen Maksim tar avsked av sin gråtande farmor och reser med flodbåten till Kazan. Han ska börja på universitetet. Men det saknas pengar så Maksim behöver ett extraknäck. Han tar det ena påhugget efter det andra i staden vid Volga och lär känna hamnsjåare, bagare, trädgårdsanställda och allsköns trasproletariat. Maksim läser en mängd böcker – […][...]

Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

Huvudpersonen har precis gått ut gymnasiet i Söderköping. Nu väntar juristprogrammet i Lund och framtiden ligger vid hans fötter. När han flyttar in i ett litet rum i en central sekelskifteslägenhet som bebos av ett par killar i hans ålder – också studerande – känns det först för bra för att vara sant. Men det […][...]

Det är inte mycket jag vet om andra länders inrikespolitik och trender. Ofta bygger mina föreställningar på en begränsad rapportering i medierna. Ibland kan jag få en mer nyanserad bild av vänner som bor i andra länder när de delar med sig av personliga tankar kring vardag och fest. När jag läste Eurotrash av den […][...]

Karl Alarik Grönholm var trädgårdsmästare i början av 1900-talet och han började skriva trädgårdsdagböcker under sin utbildning och fortsatte sedan plikttroget med detta genom sin karriär. Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om […][...]

”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

När jag var i tjugoårsåldern gick jag ofta på teater, helst på Dramatens små scener men även på Stadsteatern. Där fanns foldrar om en pjäs som regisserats av Suzanne Osten, ett flera timmar långt verk som flirtade med verkligheten på något märkligt sätt. Besvärliga människor. Jag köpte en rejält subventionerad ungdomsbiljett och satt uppslukad av […][...]