Det är i mitten av 1970-talet och Flora och hennes mamma ska tillbringa december i Helmersbruk, en liten bruksort vid havet. De ska bo i en gammal portvaktsstuga som hör till en förfallen herrgård och mamma ska skriva medan Flora gör skolarbete och lite – ja, vad hon vill. Så fort de kommit fram börjar besynnerliga saker hända. Flora hör viskande röster och ser något utanför fönstret men bestämmer sig för att ingenting ska få skrämma henne och det är nog tur, för det verkar som om herrgården vill henne något, behöver henne till något, och allt känns så märkligt bekant, trots att det är främmande.

Floras upptäcktsfärder för henne till både vackra och skrämmande platser på ägorna och det är som om minnen hon inte borde ha väcks till liv. Hon kan och vet saker hon varken kunnat eller vetat tidigare och växer i självsäkerhet, samtidigt som frågorna hopas kring henne. Här finns ett mysterium att lösa och det är hennes uppgift att göra det.

Jag tycker att författaren håller bra balans i mystik och kuslighet men åtminstone för en lite vanare läsare är hon lite väl frikostig med information på ett tidigt stadium. Även om inte detaljerna är helt klara är strax svaret uppenbart på en av de mest brännande frågorna och jag hade gärna sett att det dröjt lite längre – det kan vara ett lyckat grepp att läsaren vet mer än huvudpersonen men här tror jag att det hade varit bättre att hålla sig något närmare vad Flora har kännedom om. Associationerna till Maria Gripe, främst Skuggserien, är tydliga, både till miljö och tematik – här finns t.o.m. en stenbänk – men berättandet är mindre subtilt.

Liksom i Eva Frantz tidigare utgivna Nattens drottning är huvudpersonen mobbad i skolan men här känns det inte som något som tillför så mycket utan det blir mer schablonartat. Det gör det dock lättare att förklara att Flora så snabbt kommer in i Helmersbrukslivet liksom hennes reaktioner vid något tillfälle. På lite samma sätt är det med den avlidne fadern – hans frånfälle behövs för att skapa vissa förutsättningar men det är som om han var en betydligt mer avlägsen släkting eller att det gått betydligt längre tid sedan hans bortgång. Floras känslor för de elaka ponnyflickorna är betydligt mer intensiva än sorgen och saknaden efter fadern.

Det är en adventskalenderbok med tjugofyra kapitel, tänkta att läsas ett om dagen under december och jag funderar på formatet. Det känns mest logiskt i ett skolsammanhang eller kanske högläsning hemma men att ett barn som läser för sig själv ska stoppa efter ett kapitel och vänta till nästa dag när det mest hela tiden slutar med en cliffhanger, om än modell mindre, känns lite mycket begärt. Samtidigt känns det som om författaren håller tillbaka lite just p.g.a. konstruktionen – det får inte bli för spännande, man får inte bli för engagerad – och det blir lite märkligt.

Det är dock inte så att ett kapitel innebär en dag i Floras tillvaro utan vissa dagar får bre ut sig medan andra får ett sammandrag på några rader. Det finns också återblickar på sådant som skett tidigare och allt sammantaget gör det att kalenderkonceptet inte blir alltför dominerande utan boken kan lika gärna läsas även i ett svep eller några kapitel i taget.

Något som irriterar mig en aning är att omslagsbildens herrgård stämmer så dåligt med hur den beskrivs i texten. Den närapå mänskliga byggnaden med sina tydligt skildrade detaljer förminskas även om jag tycker mycket om den på samma gång kusliga och inbjudande stämning som bilden förmedlar och som stämmer väl med känslan i boken.