Det som gjorde mig nyfiken på att läsa Peter Stjernströms fjärde roman Blodmål var förmodligen löftet om att det skulle finnas logiska samband mellan oroväckande, men till synes orelaterade händelser, alla på Gotland. Utgångsläget är att ett barn dött av ett krampanfall, gammeltorskar dött utanför kusten, och ett orimligt långdraget högtryck ligger över mellersta Östersjön. Bokens marknadsföringstext utlovade att ”få människor var rustade att se de stora sammanhangen”, men att ”allt hängde ihop oavsett om man förstod det eller inte”. Och så utlovades ”en spänningsroman där saklighet ställs mot skrock”. Kanske var det naivt av mig att tro att det betydde att romanen skulle ta ställning för saklighet, inte för skrock. 447 sidor senare visade sig sambanden vara vaga till obefintliga, med oklara hänvisningar till currylinjer och jordstrålning, och en långsökt historia om ondsinta djurrättsaktivister. Om du tycker att det låter spännande och inte vill höra mig avslöja och negga varje plot twist i boken kan det vara klokt att sluta läsa nu. Den här recensionen är nämligen ganska så elak, och inte särskilt konstruktiv.

Berättelsen cirklar kring området Ljugarn, på Gotland. Där bor Walla, en excentriker som tagit på sig ansvaret för att styra upp den stökiga jordstrålningen genom att bygga ”pluppar” av grönlera. På somrarna bor även hennes son Pelle där, med sin familj. De lever en bekväm medelklasstillvaro. Dricker rosévin och grillar. Pelle känner sig som stockholmsvegetarian moraliskt överlägsen barndomsvännen Jens, som övergett sina ungdomsideal och blivit lobbyist för köttindustrin. Det skulle han inte ha gjort!

Mycket av det som stör mig med Blodmål grundar sig i bristande trovärdighet. En story som inte håller ihop ordentligt, karaktärer som agerar orimligt eller ologiskt, ett språk som ofta är obekvämt eller ooriginellt, och en serie scener där ett minimum av research hade kunna rädda dagen.

Som exempel på obekvämt språk: Jens tonårsson förälskar sig över en serie verkligt skämskuddeinducerande scener i sin medinstruktör på ett seglarläger. Nog för att tonåringar tenderar att vara mindre originella i sina ordval och gärna öser på med patos, men över sidorna 45-47 använder Stjernström i tur och ordning uttrycken och fraserna:

”Om hon ville skulle hon lätt kunna stoppa in ett helt äpple i munnen” (Låter obehagligt, men är tydligen eftersträvansvärt.)
”med en munter underton, som om hon var på vippen att avslöja en speciell hemlighet för honom” . (Den speciella hemligheten är att hon är den onda djurrättsaktivisten. Hoppsan, spoiler!)
”Tvillingsjälar”.
”Kramen vände upp och ner på Joels värld”.
”Han drog in en snabb sniff som framkallade en knall för luktsinnet.”
”[hon luktade av] allt gott som han någonsin hade luktat på i mammas badrumsskåp” (Electra ringde och ville ha sitt komplex tillbaka.)
”Ett myller av intryck och känslor som ändå mynnade ut i en komplett harmoni.”
”Amanda var… kvinna.” (Författarens obehagliga kursivering, inte min). Amanda är för övrigt 21 år gammal, men ingen tycker över huvud taget att det är obehagligt att hon limmar på en sextonåring. Det visar sig senare att de är syskon. Ack, finns det ingen gräns för vackra kvinnors trolöshet?

Semestervardagen på Ljugarn övergår i dramatik när Pelles dotter Bella, och därefter flera andra barn, drabbas av någon form av krampanfall. Den scenen är ett av många exempel på bristande research. Jag önskar verkligen att författaren hade bemödat sig med att fråga någon enda läkare om hur ett krampanfall kan te sig, och hur en allmänläkare (Jens fru Martina) skulle hantera den akuta situationen. Jag garanterar att ingen läkare skulle ha samtidigt bedömt tillståndet som ”krampanfall”, ”inte epilepsi”, ”panikångest”, ”kroppen försöker stänga av oönskade processer”, ”syrebrist på grund av hyperventilation”, och ”mycket allvarligt trauma som kräver sjukhusvård”. Rent medicinskt är den blandningen av slutsatser nonsens.

Hursomhelst – fler barn insjuknar, och sen blir det lite kidnappningar och det visar sig att den ondsinta djurrättsaktivisten har odlat fästingar och preparerat dem med kolhydraten alfa-gal, för att orsaka en epidemisk spridning av köttallergi, vilket är anledningen till att barnen har insjuknat. Just den grundpremissen känns faktiskt kreativ och ganska underhållande, men jag har svårt att engagera mig i Pelles, Jens och Wallas mer eller mindre samordnade försök att vara hobbydetektiver och lista ut hur Jens kidnappade söner hänger ihop med någon försmådd ungdomskärlek. Det blir spretigt, och ingen av karaktärerna engagerar mig särskilt mycket. Mitt i alltihop köper Walla fisk av någon som har varit död i flera decennier och som hon bara kan prata med när hon rökt tillräckligt av sin ”kryddtobak”, men fisken är god och Pelle har svårt att förstå varför den är inslagen i tidningspapper från sextiotalet. Det tycks inte ha betydelse för berättelsen. Den här boken har säkert sin publik, en som har högre tolerans än jag för jordstrålning och ologiska medicinska slutsatser, som istället ser hur en väv av kärlek och svek kan sträcka sig över generationer, och hur någon kan utgå från en ståndpunkt som är moraliskt rimlig och landa i en handling som är förkastlig. Men för egen del började jag läsa boken fyra gånger utan att komma längre än något kapitel. Sen gick jag över till ljudbok för att kunna lyssna medan jag sysslade med något annat samtidigt. Jonas Malmsjös uppläsning är nästan uthärdlig om man spelar den i dubbel hastighet, annars påminner den lite för mycket om valsång.