Recension

: Monstret
Monstret Terézia Mora
2017
Rámus
8/10

Allein zum ragenden Gipfel des Ararat

Utgiven 2017
ISBN 9789186703745
Sidor 574
Orginaltitel Das Ungeheuer
Översättare Linda Östergaard

Om författaren

Terézia Mora föddes 1971 i Sopron, Ungern, och bor sedan 1990 i Berlin. Hon är idag en av de viktigaste och mest intressanta tyskspråkiga författarna och har sedan debuten 1999 utkommit med fem romaner och en novellsamling. På svenska introducerades hon med romanen Alla dagar (2011). Hon har även översatt bland annat Péter Esterházy från ungerska till tyska. För Monstret belönades hon med det prestigefyllda Deutsche Buchpreis.

Sök efter boken

De bor i Berlin och har varit gifta i nästan tio år – Flora, ungerskan som inte riktigt blivit tysk, och Darius, DDR-född som inte riktigt blivit tysk – när hon efter en längre depression hänger sig. Hon lämnar ingen lapp, bara en laptop full med anteckningar på ungerska. Efter att han tillbringat nästan ett år inlåst i lägenheten i hämtpizzekoma säger staten ifrån; du måste begrava henne, Ordnung muss för fan sein i ett modernt civiliserat land. Så han låter en utbytesstudent översätta hennes anteckningar, och tar med sig laptopen och urnan med hennes aska och kör mot Budapest, till att börja med, för att hitta någonstans där hon kan få vila. Längs vägen möter han alla möjliga vinddrivna typer som det gamla samhället skapade och som nu försöker hitta en plats i det nya Europa som sytts ihop av gamla likdelar och som de aldrig riktigt släpps in i, och då och då plockar han upp datorn och läser Floras privataste tankar, allt hon bara kunde säga till sig själv.

Med dig var jag lycklig. Du var mitt liv. Hur understår du dig att inte vilja leva, när jag ligger för dina fötter?

Monstret är två berättelser som vävs ihop. Å ena sidan Darius tragikomiska roadmovie som för honom genom det som försökt återbilda sig som Centraleuropa, men som han som gammal östtysk inte kan se som annat än Öst, från Donau till Ararat, i jakten på en död kvinna som han trodde att han älskade nog. Å andra sidan Floras anteckningar från åratals kamp; mot en kärlekslös uppväxt, mot utanförskapet som invandrare och kvinna, mot depressionens svarta hund som aldrig släpper taget. Och jag menar ”å ena sidan” bokstavligen: Boken är delad rakt itu, vågrätt. Övre halvan av varje sida är Darius historia, den undre halvan – den både han och vi läser medan hans BMW för honom längre och längre tillbaka i historien – är Floras. Det ser ut som en gimmick, och det kräver en hel del bläddrande fram och tillbaka, men effekten är slående. Texterna jagar på, pratar med och skapar borduntoner till varandra, i glappet mellan ett gift par, mellan språk, mellan länder som finns och de som fanns, mellan Darius försök att hitta något att leva för och Floras nattsvarta marsch genom en depression som vi vet hur den kommer att sluta.

Fria samhällen underlättar utvecklandet av depressioner, repressiva snarare neuroser. (Aha. Och nu då? Har du något förslag, du som är så smart? Du behöver väl inte sjåpa dig så.) Men depressioner måste ha något slags positiv funktion, annars hade de blivit utrotade av evolutionen för länge sedan?

Det är något mytiskt över Moras anslag, en skapelseberättelse körd baklänges. Hon väver in så många detaljer, från deras förflutna och deras nutid, fokuserar de senaste 45 årens historia genom två trasiga människor; ett kluvet land, ett kluvet Europa, en bipolär historieskrivning som pendlar mellan mani och depression i samma gamla uråldriga fotspår fast det finns samma gratis wifi i både Berlin och Jerevan. Och ändå, trots att makroperspektivet alltid skymtar i ögonvrån, är det Darius och Flora som stannar kvar hos mig. Boken gör ont äen när den får mig att skratta, men det kanske den måste göra. Den går med klara ögon in i sin undergång, eller framtid, eller vad det än må vara som väntar efter sista sidan är skriven.

Måste jag alltså räkna med att alla framtida smärtor kommer att gå ännu djupare? Tvärtom hade varit bättre. Att varje smärta gjorde en ytligare. Och vad blev man då till slut?

Björn Waller

Publicerad: 2018-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-20 11:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7223

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?