Elizabeth Taylor-look-aliken Agnes Bain är den snyggaste och mest glamorösa mamman i Glasgow, åtminstone enligt sonen Shuggie, även om pälsen och klackskorna är införskaffade på postorder på kredit. Hårsvallet är hårdsprejat och läppstiftet på plats också till vardags. Som pricken över i har hon låtit dra ut alla sina tänder och fått ett bländande (om än obekvämt) filmstjärneleende på kuppen.

Alla vidlyftiga drömmar till trots har livet inte blivit som Agnes hoppats och hon dövar sin smärta med öl och vodka i rikliga mängder.

Med romanen Shuggie Bain sällar sig skotten Douglas Stuart till den stolta anglosaxiska traditionen av självbiografiska uppväxtskildringar i arbetarklassmiljö med förebilder som Söner och älskande (1913) av D.H. Lawrence, Jag minns min gröna dal (1939) av walesaren Richard Llewellyn och irländaren Frank McCourts underbart tragikomiska Ängeln på sjunde trappsteget (1996). Min egen favorit Harry Bernstein närmade sig hundra när han debuterade med sin oförglömliga galghumoristiska barndomsskildring Den osynliga väggen (2007) om sin stora och mycket fattiga polsk-judiska familj i Manchester på 1910-talet.

Till skillnad från ovanstående sällskap har Shuggie inte en självuppoffrande ängel till mor. Det är Agnes och inte någon råbarkad far som super upp matpengarna.

I Margaret Thatchers England på 1980-talet läggs gruvor ned på löpande band och i den gudsförgätna gruvbyn Pithead, strax utanför Glasgow, yr ohälsosamt koldamm från kvarlämnade slagghögar runt. Bostäderna är trånga och dragiga. Trots att de flesta är släkt med varandra existerar knappast någon grannsämja. Det är jantelagen som härskar. Om Agnes lyckas hålla sig nykter en tid är det alltid någon illasinnad granne som kommer förbi med en frestande, klirrande spritkasse.

Sladdbarnet Shuggie har huvudet på skaft, men är annorlunda och därför grymt mobbad i skolan. Han är vek, sneglar längtansfullt på flickornas lekar och väljs sist till fotbollslaget. Shuggies gryende insikt om sin egen homosexualitet får en framträdande plats i romanen.

När syskonen flyr hemmet blir lillbrorsan ensam kvar med det tunga ansvaret för Agnes. Shuggie spejar efter illavarslande tecken och skolkar gång på gång för att kunna hålla ett vakande öga på sin mamma. Han går ständigt runt med magknip, eftersom han aldrig vet vad som väntar honom när han kliver över tröskeln därhemma. Vid ett tillfälle påträffas Agnes med huvudet instoppat i ugnen, en annan gång har hon skurit upp sina handleder.

Stunder av närhet och ömhet existerar också, som när Shuggie instruerar sin mamma i de senaste danserna eller då de delar på choklad, som inköpts med slantar som fingerfärdigt pillats ur gas- alternativt tv-mätaren. Detta avspeglas i det ena av de två engelskspråkiga bokomslagen, medan omslaget till den svenska utgåvan föreställer en ensam pojke uppflugen på en närmast korsliknande ställning. Personligen föredrar jag det förra, eftersom Shuggie aldrig ger upp hoppet om Agnes.

Jag grubblar också över valet av titel. Kanske skulle “Agnes Bain” varit mer på kornet? Shuggie själv kommer alltid i andra rummet.

Romanen innehåller en rad fina kvinnoporträtt, som är så målande och humoristiska att man måste le under läsningen, allt elände till trots. Männen däremot är som regel fula fiskar, ute efter att utnyttja kvinnorna.

Romanen utgör ett storslaget och gripande porträtt av en okuvlig och stolt kvinna, en sons ovillkorliga kärleksförklaring samt ger en övertygande bild av alkoholismens förbannelse.

Summa summarum den bästa bok jag läst på väldigt länge!