Omslaget är närmast en kopia av omslagen till Atlantis highbrowserie ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”; marmorerad ram kring ett porträtt och ett typsnitt som signalerar seriositet. Tittar man närmare ser man att det i det här fallet är en bild med både våldsamma och sexuella inslag. Bokens utsida blir en visualisering av motsättningar mellan associationer och värdeladdning, kulturellt kapital och fula ord.

Det är den leken Elis Monteverde Burreau ägnar sig åt i sin roman De äter ur din hand, baby – Cindy Shermans samlade dagböcker. En lek med citat, litteratur, dramatik och konst, och framför allt en lek med ord. Orden vrids och vänds på, rimmas, omvandlas och upprepas så att de när de senare återkommer för med sig en egen laddning, ett eget batteri av associationer.

Det är roligt när man ser blinkningarna både inom texten och till andras verk men samtidigt skallrar de alltför ofta tomt – för det framstår som en blinkning för blinkningens skull, inte för att knyta intertextuella band till något annat. Det är en text som är sig själv nog samtidigt som den lever av andra texter – parasiterar på är nog ett uttryck författaren skulle föredra.

Det är underhållande men det håller inte. Det blir så mycket yta att eventuellt innehåll försvinner. Leken med andras identiteter når inte fram när man hela tiden landar på samma ställe. Det är extremt nutida och samtidigt experimentellt på ett sätt som varit så länge. Prosan är lyrik och lyriken är prosa, hela tiden kommenterad och analyserad, med flera lager distans och Verfremdung.

Jag sökte en roman och fann en massa ord – jag är besviken. (Och, ja, jag är medveten om att parafrasen blir fel – för i originalet är det man funnit något mer värdefullt och här är det inte det, för mig. Vänta nu, jag borde stryka det här.)

Cindy Sherman då? Ja, hon är den vars identitet övertagits eller främst hennes arbetsmetod – att leka med och gå in i roller och identiteter, som hon gör i sina fotografier, men då med ett mer skavande resultat än detta.

Det är så samtida, så i stunden att jag glömmer vad jag läser. Jag får bläddra tillbaka för att jag tappat tråden men egentligen finns det inte så mycket tråd att tappa. Det är splittrat, upprört, argt, liksom trotsigt – mot föräldrarna, de verkliga, de fiktiva, de metaforiska – de som gått före i någon bemärkelse.

Men så glimtar det till:

att tänka strikt är stort
att tänka stört är större