Öppningen i Pow wow är en stark essä som utgår från de inföddas perspektiv på amerikansk historia. Jag sveps med direkt av de skakande och reflekterande tankarna. Jag får berättat för mig att testbilden i nordamerikansk television under många år visade ett indianhuvud. Ovanpå ansiktet fanns cirklar som avbildade eldvapnens kikarsikten. Det inzoomade huvudet utan kropp påminde även om historiens halshuggna huvuden. Folkmordet på ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika har aldrig följts av någon sanningskommission. Detta är det höga priset för att européerna erövrat landområdena efter Columbus landstigning år 1492.

Efter den inledande essän lotsar författaren mig in i en skönlitterär värld som kretsar kring människors liv i Oklahoma. Några är unga, andra är medelålders. I den urbana miljön finns olika sätt att ta sig fram för att öka statusen men i jakten på den egna identiteten är det lätt att ge upp. Man kan vara ett resultat av en våldtäkt. Man kan ha en vit far och en brun mor. Man kan vara barn till föräldrar som är alkoholberoende.

Romanens händelseförlopp drivs effektivt mot den årliga pow-wowen som ska arrangeras på en stor sportarena i Oklahoma. Några arbetar med det praktiska kring arrangemanget och andra planerar att köpa biljetter för att gå dit som åskådare. På internet finns inspirerande danser för nykomlingen – en pojke, som hittar en dansdräkt med fjädrar, pärlor och broderier i garderoben. Det finns rytmer som inte kan beskrivas i ord, upplever han. Berättandet undviker såväl sentimentala som nostalgiska element. Drivkraften är nyfikenhet och viljan att lära sig något ur solitärens perspektiv.

Andra pojkar är mer nyfikna på häftiga kickar. De står aldrig stilla och med flockbeteendet frigörs bara energier som har sin bas i drogrus. Sammanhållningen bygger på att utöva våld och att hetsa varandra till dårskaper.

De många personskildringarna krokar tag i mig som läsare. Jag blir presenterad för en person i ett kapitel och möter denna igen i ett senare kapitel. Alla får nya erfarenheter och var och en fördjupas på sitt eget sätt.

Under läsningens gång registrerar jag en frånvaro. Min iakttagelse stämmer fram till sista sidan – nämligen att maktens företrädare inte har någon plats i romanen. Ingen polis, ingen socialmyndighet och ingen politisk rörelse. Fokus är på människor som övat upp sin navigeringsförmåga så att de tar sig fram trots de hårda livsvillkoren.

Personerna som dyker upp i de olika kapitlen är stundom svåra att hålla reda på och några gånger tycker jag att perspektivbytena splittrar min läsupplevelse. Ibland fungerar ett kapitel nästan bättre som en fristående novell. Å andra sidan kanske min glidning åt novellkänslan bottnar i att jag behöver hämta andan? Jag vill ju inte att människor ska råka ut för händelser som berättas här.

Debuterande Tommy Orange skildrar människoöden med ett inifrånperspektiv som träffar rätt in i mellangärdet. Hans fortsatta författarskap är värt att hålla ögonen på.