Recension

: Paradiset ligger under mammas fötter
Paradiset ligger under mammas fötter Gina Dirawi
2020
Norstedts
7/10

Tre av alla världar som jag saknar insikt i

Utgiven 2020
ISBN 9789113073606

Om författaren

Gina Dirawi (f. 1990) är en svensk komiker, programledare, och författare. Hon har bla. lett tv-programmet Idol och Grammisgalan. Dirawi tilldelades Lena Nyman-priset 2020 och debuterade samma år med ungdomsromanen Paradiset ligger under mammas fötter.

Sök efter boken

Paradiset ligger under mammas fötter är Gina Dirawis debutroman, och hon har dedikerat den till sig själv. Den sista raden i hennes dedikation är: ”till sextonåriga Gina: Här är boken du saknade under din uppväxt.”

Mona och Mila är tonåringar i gymnasieåldern. De har palestinsk bakgrund och bor i en liten stad i norra Sverige. De lever i den röriga tillvaro som bildas av tonårskonflikter, familjeproblem, utseendeångest och betygshets, tillsammans med slitningen mellan sina båda kulturer, och minoritetsstressen i att en inte oansenlig del av grannarna ser på dem med olika grader av hat. Mona uttrycker det: ”[D]et spelar ingen roll vad du gör. Så länge du väljer att ha sjal så kommer dom där jävlarna att se dig som en IS-fru.”

Jag kan tänka mig att den sextonåriga Gina – som också hon har palestinska föräldrar, och som är uppvuxen i Sundsvall – inte hade så många litterära förebilder vars vardag hon kunde känna igen sig i. Det här är i alla fall den första boken jag läser som har svenska muslimska tonårstjejer i huvudrollerna.

Mona hanterar slitningarna i sitt liv med ilska, politik och ironi, och hennes främsta medel för att rätta till orättvisor är sina graffitimålningar. Hennes målningar är kanske inte subtila, men kreativa. De uppskattas inte särskilt mycket av omvärlden – skolans rektor ser till exempel varken nödvändigheten eller det konstnärliga i att exponera en tafsande lärare via en väggmålning.

Konst eller inte /…/ när ’personen’ målar en bild på väggen till skolans matsal av en lärare med ett grisansikte, i S&M-kläder och bar bakdel som blir aggressivt smiskad av sina elever, samtidigt som han tafsar på flickor med sina grisklövar, då måste jag göra något åt saken.

Monas inre monologer har ett bildspråk som är lika rikt som hennes väggmålningar, och det bidrar med en del humor till de annars ofta ganska deppiga scenerna. Som när Mila vaxar underlivet, men får panik över att hon ska ha ”förstört den”, och kräver Mona på ett utlåtande: ”Hur säger man på ett snällt sätt att någons underliv ser ut som en kokt kyckling som levt ett odrägligt liv och därför ger ett sorgset intryck till och med efter sin död?”

Där Mona kanske är arg och ensam, men vet vem hon är och vad hon vill, är Mila mer vilsen. Hon försöker ängsligt vara flera personer på samma gång: passa in bland de andra tonåringarna i den svensk småstaden, men samtidigt följa sin religion, som hon dessutom kryddar med en hel del vidskepliga idéer och tvångstankar. Hon försöker få bra betyg och komma in på läkarprogammet, fast hon avskyr sjukhus och mår dåligt av sjuka människor. Vara en perfekt skötsam samhällsmedborgare för att inte späda på islamofoba fördomar, samtidigt som Mona pikar henne för att hon är en White man’s slave.

Ibland har Mona fått sitta med henne i tjugo minuter och lyssna på hur hon ber till Allah om förlåtelse, för att sedan försöka dämpa hennes ångest i tjugo minuter till och övertyga henne att Gud nog inte bränner folk bara för att de sjungit med i Britney Spears ”I’m a slave 4 U”. Eller det här med att hon tvingade Mona att följa med henne in på toa de nätter när hon sov över, bara för att hon var livrädd att Shaitan skulle stå bakom henne i spegelbilden och stirra på henne när hon tvättade händerna, och att en djinn sedan skulle åka in i hennes kropp och ta över den.

Bokens tredje huvudperson Nour bor i ett palestinskt ghetto i Beirut. Hon figurerar inte alls lika flitigt som de andra två, men likheterna – och ännu mer skillnaderna – mellan hennes liv och de som Mona och Mila lever blir påtagliga. I Beirut framstår Mona och Mila som privilegierade och naiva, inte minst för att de till skillnad från alla andra har möjlighet att åka därifrån. I synnerhet Monas indignerade idealism skär sig mot realiteterna i Nours tillvaro. Att måla politisk graffiti kan få betydligt större konsekvenser i ett flyktingläger än i en svensk småstad.

Jag är en stor vän av att författare bör skriva de böcker de själva hade velat läsa. Det var till exempel så Lev Grossman kom att skriva Magikerna-trilogin: för att fylla det Harry Potter-formade hålet i sitt hjärta när han växte ifrån böckerna. Och det är nog vad som behövs för att den svenska bokutgivningen ska bli mindre homogen, mindre evigt präglad av vit medelklass. (Mvh /vit_medelklass_87.) Jag tror att Paradiset ligger under mammas fötter kommer att vara otroligt värdefull för en massa sextonåringar som precis som Gina suktat efter litterär representation. Mona och Mila är väl gestaltade, och lätta att känna igen eller känna igen sig i. Boken tar upp viktiga teman om kultur, religion, politik och identitetsbygge. Det är nog egentligen mest två saker som stör mig i min läsning.

För det första: världen behövde inte en berättelse till om maktmissbruk i psykiatrin, späckad av faktafel. Det är redan stigmatiserat att söka vård för psykisk ohälsa, och Gökboet-artade skildringar gör det så mycket värre. Det finns problem med rasism, maktmissbruk och dåligt patientbemötande i psykiatrin, som vi som jobbar i den behöver ta tag i. Det gör det verkligen. Men under den tvångsvårdsvistelse som skildras i boken sker så många direkta lagbrott att indragna legitimationer hade flugit som konfetti. Om du skulle bli inlagd på psykiatrisk avdelning mot din vilja kommer du att få ett juridiskt ombud. Ditt fall kommer att prövas i länsrätten. Du kommer att få kommunicera med omvärlden. Du kommer att få ta emot besökare. (Det finns undantag från de sista två, men de är få och går att överklaga till länsrätten.) Och du kommer definitivt inte att läggas på en psykiatrisk avdelning om du har svåra kroppsliga skador, inte kan gå, och behöver vara på ett vanligt sjukhus. Jag lovar.

För det andra: någonstans efter två tredjedelar eller så av boken så tappar den fart. Det blir lite rörigt, jag får svårt att hålla reda på en del av bikaraktärerna, och det känns som att berättelsen inte har någon riktig riktning. Mona är fortfarande arg, Mila är fortfarande skör, och det är som att Nour ska fungera som en tredje huvudkaraktär, men lite tappas bort. Sen kommer avslutningen lite hastigt och trots sin dramatik som något av ett antiklimax. Det är trist på en i övrigt väldigt bra berättelse.

Det som kanske tydligast slår mig när jag läser om Mona, Mila, och Nour är hur de lever i världar och sammanhang som tangerar mina, men som är pinsamt obekanta för mig. Jag uppskattar inblicken i dem.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-06-21 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-24 07:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8143

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?