Nirstedt/litteraturs poesibibliotek lyfter inte bara fram guldkorn ur den svenska poesiskatten genom att återpublicera diktsamlingar, utan presenterar dem dessutom med ofta eminenta förord – ett slags nyintroduktion av både poet och verk som sätter dem i sitt sammanhang, både vid originalutgåvan och med dagens återblick.

Nyutgåvan av Ann Jäderlunds Som en gång varit äng inleds av Burcu Sahin. Hon tar upp den debatt med bland andra Åsa Beckman som kom efter publiceringen av Som en gång varit äng 1988, om kvinnlig lyrik och hur den läses av manliga kritiker – och vilket utrymme kvinnliga författare tillåtits genom litteraturhistorien.

I ett inlägg för Beckman fram idén om två slags läsningar av poesin: ett som kräver full förståelse och ett annat som är frigjort från krav på en fast betydelse. Sahin föreslår att Jäderlunds diktsamling ”utforskar vad det innebär att stå främmande inför både det egna och världen som tränger sig på” vilket ställer krav på att söka ”ett tillstånd där det är möjligt att vara i dikterna, att lyssna till och själv bli en ’Annan’.”

Det tror jag är ett gynnsamt – kanske ett nödvändigt? – sätt att läsa Jäderlunds dikter. Lite som att upptäcka en ny stad genom att tillåta sig att gå vilse bland gator och gränder utan att tvångsmässigt behöva kunna peka ut på kartan exakt var vi befinner oss och i stället ägna oss åt att befinna oss och uppleva det som är där och då.

Det är inledning på midsommarveckan när jag börjar läsa Som en gång varit äng och blomsteraffärerna här omkring har öppnat igen efter flera veckors coronastängt, deras utbud är nästan tillbaka till hur det var förut. På köksbänken har jag ställt en bukett med efterlängtade, hårt knutna, djupaprikosa pionbollar.

Som en gång varit äng handlar om begär, längtan, sexualitet. Det är ofta fåordigt med korta rader och strofer som många gånger både bär en lekfull humor parallellt med allvaret:

Ängen är fuktig och leker att ängen är fuktig
Bladet är blankt och leker att bladet är blankt
Munnen är vacker och leker att munnen är vacker

(Amorbåge)

Naturen får beskriva människan, allt upptäcks inifrån känslan snarare än utifrån en förväntad struktur. Som en gång varit äng stakar inte ut en given läsning men ger ständigt nya ingångar.

Pionerna på köksbänken har gått från djupaprikos till rosa till gulvitt och de hårt knutna bollarna har vecklat ut sig, öppnat sig och börjar nu falla. Den lite söttunga doften lägger sig runt min läsning av Jäderlund. Naturen, ängen, blommorna – ett möte i kroppen.