Utgiven | 2019 |
---|---|
ISBN | 9789127164277 |
Sidor | 458 |
Orginaltitel | Evening in Paradise: More Stories by Lucia Berlin & Welcome Home: A Memoir With Selected Photographs and Letters by Lucia Berlin |
Översättare | Eva Johansson |
Först utgiven | 2018 |
För några år sedan, 2015, gav det amerikanska förlaget Farrar, Straus & Giroux ut en samling bestående av ungefär hälften av Lucia Berlins noveller (i Sverige betitlad Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2016). Jag tyckte mycket om hennes sätt att skriva om de sämre bemedlade, de utsatta, utan omsvep men med integritet, och jag var nyfiken på den del av hennes produktion som här valts bort.
Nu har ytterligare ett urval noveller publicerats, Kväll i paradiset, tillsammans med Välkommen hem: en memoar med fotografier och brev, och det blir väldigt klart hur självbiografiskt hennes skönlitterära skrivande är. Faktum är, att vissa perioder får man här både skildrade i brev, i oförtäckt självbiografi och i skönlitterärt omarbetad form. I den första samlingen fanns en tydlig röd tråd medan det här är mer splittrat, även om allt hänger samman.
Det handlar mestadels om familjeliv med svårigheter. Personerna har olika namn och platserna skiljer sig men grunden är densamma, mestadels Lucia Berlins egen familj och liv. Och vilket liv! Alla flyttar, relationer, barnen, vännerna. Flykten. Rädslan. Lyckan. Svärtan. Mörkret.
Det är en oerhörd intensitet i allt hon är och gör, hon går alltid ”all in” och ett begrepp som halvmesyr är vilt främmande. Det är spännande tider, spännande människor. Kända musiker och poeter passerar förbi och det är tydligt att hon är en del av en era, samtidigt som hon inte förknippats med den på samma sätt. Hon är den som betraktar lite från sidan och först långt senare får sitt erkännande.
Hon är en fascinerande person, med en säregen styrka och förmåga att ta sig samman – och att sedan skildra detta. Även om det kostade på, vilket syntes tydligare i Handbok för städerskor men också genljuder här. Det kan vara svårt att minnas och ännu svårare att glömma, som för de två före detta fruarna till samma man som träffas och dricker och pratar och faller ned i det som varit.
En särskild uppmärksamhet ägnas platserna, städerna, husen. Hur hon slår rot för den kortaste av perioder och alltid är beredd på att fortsätta resan men hur allt finns kvar i henne. Det är hårt och svårt men samtidigt upplyftande på ett märkligt sätt, som i den långa lista hon skrev i slutet av 1980-talet, då hon fortfarande hade arton ställen kvar att bo på under sitt liv:
Problemen med alla hus jag bott i
Juneau, Alaska – En lavin samma dag som jag föddes, som utplånade en tredjedel av stan.
Deer Lodge, Montana – Ingen värme, bara ugnen. Jordbävning.
Helena, Montana – Flisor i källardörren. Snöstormar.
Mullan, Idaho – En flod precis utanför, för farligt att leka. Sovringsverk precis intill. Stanna inne. Översvämning.
Sunshinegruvan, Idaho – Lövtunna väggar. Mamma grät och grät. Kaminen rykte in. Laviner.
El Paso, Texas – Kackerlackor, mörk korridor, tre otäcka fyllon. Torka. Översvämning.
[---]
Corrales Road, Alameda, New Mexico – Inget rinnande vatten, ingen el, ingen toalett. Två blöjbarn.
Thirteenth Street, New York City – Fem trapper upp. Två barn, ingen av dem hade lärt sig gå. Snöstorm, alla gator avstängda, mirakel. Rothko.
Greenwich Street, New York City – Ingen värme efter fem på helgerna. Ungarna sov med öronmuffar och vantar. Jag hade fingervantar för att kunna skriva. Ovanför en skinkfabrik – tjugofem år senare luktar min W.H. Hudson fortfarande skinka.
Acapulco, Mexico – Smekmånad. Regn i tre veckor. Översvämning, dysenteri. Mark fick en elstöt, mer översvämning.
[---]
Sedan fortsätter det med golv som rämnar, brunnar som sinar, langare, mögel, hajar, skorpioner, orkaner, skyfall, tak som störtar in, vräkningar och eldsvådor tills slutligen:
Alcatraz Avenue, Oakland, Kalifornien – Ingen katastrof. Hittills.
Publicerad: 2020-05-22 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-21 22:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera