Olyckans ontologi. När jag läste titeln kom jag att tänka på en person jag träffat. Hon hade efter två hjärnblödningar börjat se små tecknade figurer, kanske inte högre än ett par äpplen. Dessa små figurer följde efter henne i grupp. Det låter gulligt och fint och så, men när hon mådde sämre började dessa vilja henne ont. De gick lös på henne, högg i hennes ben med knivar och hon förnam en stark smärta. Vanföreställningar om ljud och ljus och känslan av att vara förföljd var jag medveten om, men känslohallucinationer hade fram till detta undgått mig. Det är svårt att föreställa sig. En annan person tog livet av sig eftersom hon ofta trodde att hon stod i lågor. En överdos ändade hennes liv.

Catherine Malabou är författare och filosof. Hon talar om en hjärnans ”destruktiva plasticitet”. Denna negativa plasticitet har hittills inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet – om ens någon. Människans, eller snarare hjärnans, förmåga att förändras har jag ägnat minst två tankar genom åren. Jag har inte uteslutit att den kan verka åt båda hållen, men främst har jag fokuserat på vår förmåga att anpassa oss till vad predikament livet har att erbjuda ur sin avgrundsdjupa brunn. Samtidigt har jag inte lämnat mina egna erfarenheter åt sidan. På grund av en seglivad och länge obehandlad sjukdom kan jag se personlighetsförändringar i mig. Det handlar inte om ett trauma per se, men finns det långdragna trauman är detta ett sådant. Förändringarna är just förändringar och inte nödvändigtvis vare sig negativa eller positiva. De är, kort och gott. Detta klassas inte som ett trauma; förändringarna har inte skett på ett ögonblick utan har anfrätt mig under ett längre tidsspann.

Malabous Olyckans ontologi bygger i mångt och mycket på tidigare verk från hennes penna. Dessa har jag inte läst, men jag utgår kallt ifrån att denna kan läsas fristående. Ni får ursäkta att jag antagligen missar vissa paralleller och återkopplingar till den tidigare boken Vad ska vi göra med vår hjärna?. Till detta kommer en begränsad förståelse och insatthet i de personer hon i dialog med utvecklar sin egen ståndpunkt: Antonio Damasio, Baruch Spinoza och Sigmund Freud. Damasio har jag läst och uppskattade hans På spaning efter Spinoza och även Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Även texter av Spinoza har jag tampats med, men vad minns man egentligen av en bok när man blickar tillbaka efter några år? Sigmund Freud är väl hart när omöjlig att undvika. Gilles Deleuze smiter in på några hörn och då främst i polemik med Freud. Jag kan inte komma med några invändningar mot Malabous resonemang – jag besitter inte nog med tankekraft. Emellertid är även en lekmans vinkel trots allt en vinkel.

Som ishockeyintresserad, även om det är ett avtagande intresse, ska erkännas, är jag medveten om vilka konsekvenser våld mot huvudet kan medföra. I de allra flesta ishockeyligor ökar kunskapen och förståelsen för vad hjärnskakningar – och då oftast upprepade sådana – kan leda till: livslångt lidande och de sorgligaste exemplen har slutat i svårartade depressioner och i slutändan en död som klassats som självmord. ”Klassats som självmord” eftersom jag ser det som en handling framdriven av sjukdomen och inte följden av ett intellektuellt överläggande.

Albert Camus menade att självmordet är det enda riktigt allvarliga filosofiska problemet, eftersom det behandlar frågan huruvida livet är värt att leva eller ej. Hjärnans destruktiva plasticitet kan kanske sälla sig till denna kategori. Joseph LeDoux, som Malabou återkommer till, menar att ”vi är våra synapser”, vilket inte är en orimlig utgångspunkt. Synapser är inte odödliga, tvärtom. Det krävs inte mycket för att orsaka oåterkalleliga skador i hjärnan. Det finns skador som fullständigt förändrar oss och frågan ställs: Är vi då samma person? Skalet må vara detsamma, men om förmågan till affektioner försvinner, om minnen raderas, om en likgiltighet inträder är det en berättigad fråga att ställa: Är du den du var för ett ögonblick sedan?

En insatt läsare och människa kommer få ut mer av denna bok än mig, och kan framförallt komma med invändningar och vidareutvecklingar samt djuplodande och horisontala analyser. För mig är den en ödmjukhetsbringare, en påminnelse om vår förgänglighet och då inte nödvändigtvis genom döden utan på grund av fallet, snubblandet, slaget.

Damasio utvecklar hypotesen om ”emotionella signaler”, även kallade ”somatiska markörer”: när vissa hjärnskador uppstår, utplånas markören och förnuftet förlorar det band som förenar det med livet, med viljan att överleva, mot conatus [strävan att leva]. Denna uppfattning går under namnet ’hypotesen om de somatiska markörerna’, och de patienter som fick mig att formulera hypotesen hade skador i vissa delar av prefrontala cortex (framförallt i de ventrala och mediala sektorerna) och i den högra hjässloben.

Gott folk, drick med måtta och halka inte på isfläckar. Senast jag halkade på ett bananskal – ja, sådant händer faktiskt – skrattade min väninna. Jag föll inte, tack vare okända och översinnliga krafter och tur, och slapp göra mos av de där ventrala och mediala sektorerna. Tack.