Det är en charmig bok barnbokslegendaren Ulf Stark (1944 – 2017) har skrivit. En bok som heter Diktatorn lockar onekligen till nyfikenhet. Allra helst när typografin på omslaget och i bokens rubriker är inspirerade av formspråket i det kyrilliska alfabetet, och huvudpersonen har en militärgrön keps med röd stjärna på, starkt influerad av den kinesiske diktatorn Maos huvudbonad. I och för sig ser bokens diktator inte ut att vara mer än tre år, men ändå.

Nästan varje uppslag i boken har en rubrik av slaget ”Diktatorn går till sängs” eller ”Diktatorn drömmer”. Till en början undrar jag lustfyllt med vilket syfte den är skriven. Vill författaren göra narr av all världens diktatorer, genom att framställa en som ett trotsigt småbarn? För den lille diktatorn har iallafall vädret med sig. Redan på morgonen beordrar han solen att gå upp genom att gasta: ”Upp med dig!”

Nej, snart förstår läsaren att den har att göra med ett ovanligt egensinnigt barn, som vill ha det mesta på sitt sätt, helst utan att någon annan ska få vara med och bestämma. Det är iallafall så jag tolkar det. Och har man jobbat som förskollärare i snart trettio år, som jag, möter man sådana här barn dagligen. Personligen tycker jag nog om dem lite extra. Det är de barnen som ofta behöver lite extra stöttning, en riktning, och man får vara beredd att vänta in. Ett sådant barn skulle älska att få den här boken läst för sig, det är jag helt övertygad om. De behöver ha vuxna omkring sig som ser deras domderande med förståelse och ett litet milt överseende.

Mitt favoritkapitel i denna bok (om jag tillåts kalla det så) är ”Det är mycket att tänka på” – för där får Diktatorn nämligen syn på Sirkka i sin barngrupp (förskolan i boken heter vitsigt nog MINIsteriet). Hon har svarta flätor, röda sockor och alldeles blåbärsblå ögon.

Han blir nog lite förtjust i henne, men känslorna är inte riktigt besvarade. Sirkka vill inte vara sjuksköterska i hans lek. För första gången i boken tappar Diktatorn intressant nog greppet lite, för när han sedan svartsjukt sparkar Jussi (som Sirkka väljer att leka med istället), så är det inte Diktatorn som bestämt det, utan hans ben.

Det enda jag inte förstår med denna bok är slutet, men det kanske något barn jag tänker testa den på får förklara för mig.