Recension

: Tågresan
Tågresan Hannah Arnesen
2018
Natur & Kultur
5/10

Nyskapande men övertygar inte helt

Utgiven 2018
ISBN 9789127151086
Sidor 26

Om författaren

Hannah Arnesen, född 1992, är visuell författare och arbetar i bokhandel. Hon studerar bilderboksberättande på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Hon debuterade 2016.

Sök efter boken

När jag tar tåget till Köpenhamn och stannar till på Malmö C för att byta tåg, fascineras jag lika mycket varje gång av det rörliga konstverket som projeceras på väggarna där, innan jag stiger på tåget mot Danmark. Det är stora tågfönster som lyser upp perrongens väggar därnere, får jag för mig. Innanför dess ramar rör sig sommarlandskapet långsamt från det ena fönstret till det andra och sedan vidare.

Det konstverket får jag upp på näthinnan när jag läser Hannah Arnesens bilderbok Tågresan. I förlagets information om författaren får jag reda på att Arnesen velat utforska något sådant: barnets (eller allas vår) fascination för rörelse och resande. För det händer ju fortfarande, måste jag ju erkänna, fast jag snart är 50 år, att jag fascineras när det börjar röra på sig. Inte minst om tåget jag sitter i långsamt börjar röra sig samtidigt som jag har blicken på det andra tåget. Det som står stilla på andra sidan perrongen. Då blir jag genast osäker, fast jag egentligen vet. Är det vi eller de som rör sig?

Hur som helst. I stort sett hela denna bok utspelas med utsikten från ett tågfönster. Det är en pappa och ett jag som ska resa. Det börjar i välbekanta miljöer, med huskroppar och träd som huvudpersonen är väl förtrogen med, för att långsamt glida över till något mer obekant.

Men okänt behöver naturligtvis inte betyda skrämmande. Snarare är nyfikenheten drivkraften. Varje uppslag slutar med cliffhangern ”Titta där…” som gör att du som läsare vill bläddra vidare. Det är filosofiska funderingar om hur liten du känner dig i det stora havet, när tåget far förbi hamnen. Det är tankar om att kunna vilja kunna flyga, när ni ser en falk på himlen. Och det eviga frågan, som jag också känner igen får när jag var liten: ”Är vi framme snart?”

Jag tycker boken bjuder på ett uppfriskande perspektiv, när det är ett tågfönster som hela tiden ramar in tankarna som resenärerna i boken har. Men sedan, några sidor fram i boken, förstår jag inte riktigt syftet när författaren släpper det perspektivet helt och du som läsare ser hela tåget utifrån. När det likt ett leksakståg far över en regnbåge (som är en bro?). Varför? Det är ungefär som när Tintins skapare Hergé, släpper all rimlighet han haft genom alla Tintins äventyr, och plötsligt i Plan 714 från Sydney börjar blanda in överjordiska element. Vad är det för dumheter? Vill man vara välvillig skulle du möjligtvis kunna säga att huvudpersonen i Hannah Arnesens bok har somnat och drömmer, men helt övertygad blir jag inte.

Bra slut är det iallafall. Äntligen är de framme hos mormor som står där och vinkar, tryggt inramad av det tågfönster som gjorde början på denna bok så bra. Sen kommer perspektivförskjutningen. Nu är det inte längre du som ser och registrerar allting – nu är det du som blir betraktad och sedd. Utveckla den tanken till nästa bok, Hannah Arnesen.

Erik Stenkula

Publicerad: 2018-12-28 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-05 22:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7590

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?