FN:s generalförsamling är en plats för nationsledare från hela världen. Mot talarstolen riktas kameror och mikrofoner så att världen utanför kan ta del av dem. De senaste två åren har talarstolen besökts av en amerikansk president som hyser den största kärleken till det egna egot. Han markerar oftare det patriotiska perspektivet än strävanden som främjar världsfreden.

De flesta politiker förstår att de inte representerar bara sig själva när de träder fram i offentligheten. I takt med att orden börjar flöda i talarstolen vidgar sig perspektiven utanför politikern själv. Några av de mest minnesvärda talen är också visionära. Idag känns det som väldigt länge sedan en politiker tog sikte på framtiden i sitt tal genom att peka på en värld där fred råder bland människorna.

Den 22 oktober 2018 var det 40 år sedan Astrid Lindgren höll ett sådant tal. Hon hade tilldelats den tyska bokhandelns fredspris och vid prismottagningen i Frankfurt spred hon några väl valda ord. Freden var långt borta och kapprustningen mellan stormakterna väckte oro hos såväl statsledningar som hos den vanliga människan på gatan.

Nu finns talet utgivet i en bok med namnet Aldrig våld! I bokens efterord läser jag om prisceremonitalets första vända: ”Texten hon förberett föll dock inte i god jord och hon ombads att inte hålla talet. Budskapet ansågs för kontroversiellt. Men Astrid stod fast: om hon inte fick komma och berätta om sin syn på hur man skapar en fredligare värld, med och för barn, så tänkte hon inte komma alls.”

Någon gav med sig till slut. Det var inte Astrid Lindgren.

Det unika och oförglömliga med Astrid Lindgrens tal är dess pedagogiska uppbyggnad. Från den stora visionen om fred går hon nedåt till mindre delar. I stället för att tala om lagförslag och politiska miljöer fokuserar hon på grunden till krig och våld, som enligt hennes mening handlar om tryggheten i barnens uppväxt. Hon ställer kontraster mot varandra våld – fred, oro – trygghet, vuxen – barn. Hon påtalar hur begreppet antiauktoritär uppfostran missförstås och förvrängs i debatten om barnuppfostran. Fakta för dig som inte minns: Föräldrar fick slå sina barn ända fram till 1979, då barnagan förbjöds i Sverige. Idag är den förbjuden i 44 länder – och alltså fortfarande tillåten i alla andra länder.

I en tysk kontext är nog ett citat av författaren Johann Wolfgang von Goethe naturligt. Talet kryddas också med citat från Bibeln, som dessvärre inte erbjuder mycket i världsfredsfrågan:

”Spar på riset och du fördärvar pilten”, står det redan i Gamla Testamentet. Det har många fäder och mödrar ända sedan dess trott på. De har flitigt svängt riset och kallat det för kärlek. Men alla de här verkligt ”fördärvade piltarna” som det i denna stund finns så många på jorden, diktatorerna, tyrannerna, förtryckarna, människoplågarna, hur var deras barndom, det borde man forska i. Jag tror att bakom de flesta av dem står en tyrannisk far eller annan fostrare med ett ris eller ett spö i handen.

Med talets avslutande anekdot uppstår den riktiga aha-upplevelsen. Scenen utgörs av en mamma som älskar sitt barn, en pojke. Han älskar sin mamma i gengäld. En speciell situation har uppstått och mamman och pojken har två olika perspektiv. Anekdotens verkan är oerhört effektfull och belyser frågan: Vad håller vi vuxna på med egentligen?

Talet som Astrid Lindgren höll för 40 år sedan når hjärna och hjärta samtidigt. Hon gör inte misstaget att agera predikant, som kan få lyssnare att slå dövörat till. Det är de sakliga hänvisningarna som gör ett outplånligt intryck på mig.

Om jag vore politiker, skulle jag använda alla översättningar som finns av Aldrig våld! och sprida dem på mina resor. Åren som barn går inte att få tillbaka, men beslutsfattare kan ge barnen idag förutsättningar som gör att de senare i vuxna år agerar balanserat med målet att hitta fredliga lösningar.

P.S. Texten finns redan på tyska, engelska och italienska.