Veronica Roth slog igenom med dystopitrilogin Divergent. Böckerna har sålts i mängder och filmserien är fortfarande i produktion, även om den inte har fått samma genomslag. Nu är författaren tillbaka med en ny bok. Denna gången handlar det om en värld som styrs av Flödet, en mystisk kraft som styr universum. Men kanske framför allt ger den alla invånare, på planeterna i solsystemet det handlar om, en kraft unik för dem.

Historien följer Akos, oraklets son och medborgare av Thuve. Thuve ligger i fejd med grannlandet Shotet, som styrs av familjen Noavek. Dottern i den familjen, Cyra, är bokens andra, och främsta, huvudperson. När deras öden avslöjas kidnappas Akos av Cyras bror, och därmed hamnar två fiender nära varandra. Det hela tar dock en ny vändning när det visar sig att Akos har en lösning på Cyras flödesgåva – konstant smärta, för henne själv och alla hon rör vid.

Det är en komplicerad värld som Roth har byggt upp. Allt ifrån maten till transporterna till planeternas historia förklaras, men det blir trots sin omfattning aldrig tråkigt. Miljöerna fascinerar, och får mig att tänka på filmen Interstellar. Men framför allt är det gåvorna som fångar intresset. De är alla tveeggade, och långt ifrån enkla superhjältekrafter som att flyga eller flytta saker med tanken. I Dödens märken har alla gåvor en baksida och kan samtidigt vara både en välsignelse och en förbannelse. De är också intressanta i hur de reflekterar karaktärernas personligheter och hur gåvorna i sin tur påverkar dem. Flödet styr allting, indirekt även deras handlingar.

Karaktärerna är något annat Roth lyckas med. De har komplexa historier och anledningarna till varför de beter sig som de gör är aldrig simpla. Hur relationen mellan Cyra och Akos växer fram handlar inte bara om ett växande förtroende, utan också om att överkomma sina demoner och ett hat som man lärt sig att nära, att stå upp för det man tror på och ifrågasätta sådant man antagit vara sant.

Det finns dock tillfällen då historien saktar ner väl mycket. Under läsningen pendlade jag mellan att vara trött på den och att knappt kunna sätta den ifrån mig. Det är något med tempot som inte fungerar. Utöver det gav boken överlag ett intryck av att vara framhastad. Även om världen är komplex så finns det många småsaker som motsäger sig själva och som går att haka upp sig på. Det finns också en del saker i den svenska översättningen som stannar upp läsningen, underliga formuleringar och lite väl engelska uttryck. Det är givetvis inte så allvarligt, men känns ändå onödigt.

Desto allvarligare är det att boken faller in i, och upprätthåller, en rasistisk stereotyp som, tyvärr, inte tycks vara alltför ovanlig. I romanen beskrivs det södra folket, shoteterna, som ett brutalt och våldsamt folk. Cyra verkar vara undantaget som höjer sig över de andra. Roth skriver dessutom på ett sätt som gör att man sympatiserar med de rodnande, mer ”civiliserade” nordborna och deras seder. Det hela är tröttsamt och bakåtsträvande. Att det hela tycks ha slunkit igenom en fullständig utgivningsprocess hos en storsäljande författare borde vara mer förvånande.

Jag hade heller inte så höga förväntningar på Roths nya roman. Men såhär i efterhand är det inte många gånger som jag snabbt vill ha en fortsättning efter att ha vänt det sista bladet, trots att den är problematisk. Det gör däremot att jag nog inte skulle rekommendera den och det sänker mitt betyg. Men det finns en samtidigt brutal och ljuv smärta i Dödens märken som gör att den sticker ut. Roth ryggar inte för det som gör ont, och det imponerar mer än något annat.