Varje större sällskap har sin ”sanningssägare” som i sitt sätt att lägga orden får lyssnaren att rycka till. En del blir persona non grata i sitt hemland eller åtminstone illa omtyckta. Om detta gäller Jörn Donner i Finland vet jag inte. Han har vistats årtionden i offentlighetens ljus i vårt östra grannland men tillhör inte den typen av kändisar som delar med sig av sina favoritrecept på bästa programtid i tv, nej, han håller sig till samhällskommentarer.

Boken Suomi–Finland ges ut som en skrift inför året då Finland träder in i 100-årsfirandet av landet som självständig nation. Firandet, som kommer att kosta 19 miljoner euro, tycker han landet kunde varit utan och han undanber sig flaggviftandet. Han understryker att han vill vara europé och likställer inte frihet med ”den nya våg av exkluderande nationalism som nuförtiden spelar en roll”.

Det här är en liten bok i fickformat, som Donner själv kallar för ”orättvis essä”. Kanske skulle den kunna döpas till Donners lilla svarta i likhet med Maos lilla röda, då den innehåller en hel del betraktelser som skulle kunna klippas ut som självbärande citat. Men den består också av personliga noteringar om åldrandet, tillgången till avancerad och kostsam sjukvård samt privilegiet att kunna arbeta långt upp i 80-årsåldern.

Vassast formulerar han sig om den visionslösa nuvarande politiska ledningen i Finland. Den saknar långsiktighet, bildning och solidaritet med människor som står längst ned på samhällsstegen.  Inget politiskt parti i Finland får grönt ljus, inte ens det parti som han själv representerat i såväl EU-parlamentet som i den finska riksdagen. ”Nästan alla i maktställning påstår sig ha rätt för att de har makt. Det är ett intellektuellt nedslående försök till cirkelbevis”.  Donners styrka är att han är konsekvent i sin ton. Det finns ingenstans exempel på nedåtriktade sparkar; endast det privilegierade samhället Finland (i ett globalt perspektiv) eller dess företrädare med makt får ta emot hans verbala snytingar.  Det som den nuvarande regeringen får utstå är inget annat än hån. Följande citat riktas mot utrikesminister statsminister Juha Sipilä, finansminister Petteri Orpo, utrikes- och europaminister Timo Soini:

Ett av regeringens sjukaste projekt var att förlänga arbetstiden med den egendomliga förevändningen att detta skulle leda till en ökad produktivitet. Jag tänker på den riksdag där alla tre är medlemmar, tre månaders semester på sommaren och vanligen en månad på vintern. En avundsvärd situation, som jag lyckades utnyttja till fullo. Kanske de önskar förlänga sin egen arbetstid med en dag eller två, som föredöme.

Iakttagelserna är inte bara av satirisk art. Ett resonemang rör de vänsterorienterade politiska kretsarnas företrädare och hur de menar att kapitalismen är farlig. Han föreslår att de vänsterorienterade tänker ytterligare ett varv, om de likställer så olika kapitalistiska länder som Ryssland och Kina med USA. Samhällsförhållandena skiljer sig ganska avsevärt i de olika länderna, det är bara att gå till historieböckerna eller texter producerade av de mer seriösa mediehusens korrespondenter. Donner själv hämtar näring ur sina många resor till ett stort antal länder och kontakter med en stor mängd människor. Inte heller ser han nyttan av att ekonomiska klyftor växer. Han är mycket skarp mot girighet som möjliggör ökning av privat förmögenhet på bekostnad av – ja, ni vet – människor som inget har och/eller flyr från krig.

Jörn Donner är privilegierad på många sätt, något han inte vill dölja. Han har fått tillgång till dyr och avancerad sjukvård vid ett flertal tillfällen och är sant tacksam över att samhällets tjänster kostat honom mindre än 40 euro per dag. Men han lyfter fram ett etiskt dilemma som ingen funnit svar på. Denna avancerade sjukvård når nämligen inte alla, i synnerhet inte glesbygdsbor.

Så här löper tankarna som Donner delar med sig av. Allting har två sidor om inte fler. Det är lätt att känna igen sig i sättet att låta en idé träda fram för att i nästa stund bereda plats för dess motpol. Det är inte att vara visionslös, snarare att vara realistisk utifrån en lång livserfarenhet.

Det är nog ingen under 45 år som kommer att läsa den här boken, trots dess behändiga format och flyhänta språk. Det märkliga är att de skrivna raderna andas mer livslust än uppgivenhet.  Ibland är det nämligen svartsyn och korthuggna meningar som får askan att glöda igen; en sorts levnadskonst som ju inte är bundet till en viss ålder.