Bob Dylan som barnboksgenre? Nej, jag hade kanske inte riktigt väntat mig det, men uppenbarligen är det en grej. Bara till salu i svenska nätbokhandlar för tillfället hittar jag en hel bunt av den nyblivne litteraturpristagarens sångtexter omgjorda till bilderböcker: Blowin’ in the wind, If not for you, If dogs run free och så denna, Man gave names to all the animals.

Uppriktigt sagt är Man gave namnes to all the animals den billigaste, och, tja, djur är väl alltid roligt, liksom? Den ser också något mindre sockersöt ut än de andra omnämnda och även om jag ju fattar att jag ger mig ut på lite osäker is med hela den här genren så har jag ändå svårt att föreställa mig en Dylan i format liknande ett gulligt vykort man skickar till någon som är förkyld.

Låten ”Man gave names to all the animals” har jag inte direkt någon relation till. Den gavs först ut på skiva 1979, på Slow train coming, mest känd för ingångsspåret ”Gotta serve somebody” (”it may be the devil or it may be the lord, but you’re gonna have to serve somebody”). Den här nyfrälsta, lättlyssnade och köromgivne Dylan är inte riktigt “min” Dylan – vi har nog alla vår lite egna variant, och det lånar han sig ju så bra till – det har alltid framstått för mig som en ganska pretentiös och humorlös period i hans mångskiftande karriär.

Därför blir jag lite överraskad av den här sidan av skivan och perioden, en reggae-inspirerad, lustig liten historia som faktiskt till stora delar framstår som just barnvänlig. Till stora delar, men kanske inte helt.

Temat är förstås bibliskt, från skapelseberättelsen. Det är visserligen inte uttalat, och även från en sekulär ståndpunkt måste man ju hålla med om att människan gav namn åt djuren (huruvida djuren också har namn på oss är en fantasieggande fråga). Varken Bibeln eller historieskrivningen har kanske för all del påstått att det var just så här det gick till, exempelvis när kon fick sitt namn:

He saw an animal up on a hill
Chewing up so much grass until she was filled.
He saw milk comin’ out but he didn’t know how.
“Ah, think I’ll call it a COW”.

Vi kan nog alla enas om att det knappast var för den här texten Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Den är en enkel och förglömlig men ganska charmig historia. Det vill säga, ända fram till det bibliskt onda djur som kommer slingrande i gräset och vars namn texten abrupt avslutar utan att nämna. Visserligen kan ju barnet få fylla i namnet på djuret självt, men den olycksbådande stämningen kring det känns lite underlig att lära ut.

Där sången tar slut går dock boken loss: på sista sidan finns hela tre spalter med djurnamn att para ihop med Jim Arnoskys bilder. Leta och peka! Kanske kan det vara roligt, för rätt barn, men själv är jag rätt måttligt imponerad av Arnoskys gestaltning och koncept. De visserligen färgglada uppslagen kryllar av djur, men känns ändå ganska platta och själlösa. Och kryllar, ja, om jag avslöjar att slutsidan utlovar över hela 170 djur att leta efter i en inlaga på blygsamma 32 sidor – på många uppslag ser de olika djurarterna hopträngda ut som matvarorna i ett kylskåp.

För någon som genom åren lånat så friskt (och konstruktivt) som Bob Dylan skulle det förstås verka snålt att inte i sin tur låta folk arbeta vidare med hans texter, och tja, denna medelmåttiga bilderbok fick mig ändå att upptäcka en sida av Dylan som jag tidigare hade dålig koll på. Jag visste att han kunde vara rolig, men inte att han kunde vara det på det här lite knasiga lekfarbrorsättet (okej, en lite creepy domedagslekfarbror kanske, men ändå; charmig). Att tänka sig bildsatta Dylan-baserade berättelser skulle säkert kunna bli hur coolt som helst. Vi verkar bara inte riktigt vara där än.