Jag skulle bli ytterst förvånad om någon kan hitta någon som inte vet att USA står på tröskeln till ett historiskt val. Få valrörelser har väl någonsin varit så välbevakade, och en av anledningarna går onekligen att finna innanför pärmarna på de finländska USA-korrespondenterna Laura och Saska Saarikoskis nyutkomna bok om den republikanske presidentkandidaten Donald Trump.

Fortfarande, efter att ha läst den, har jag svårt att säga om det beror på ett närmast patologiskt egensinne eller på en uttänkt strategi – det går inte en dag utan att Trump skapar nya rubriker. Medan motståndaren Hillary Clinton tycks dömd att älta samma frågor om och om igen rusar Trump vidare, vidare. Det finns inte många ståndpunkter på den politiska kartan som han inte intagit vid ett eller annat tillfälle, han ljuger närmast vanemässigt utfrågarna rakt i ansiktet, men ingenting verkar kunna stoppa hans framfart.

Vare sig han vinner eller förlorar i morgon är det svårt att föreställa sig att det blir det sista vi hör från affärsmagnaten, dokusåpastjärnan och populisten Donald Trump.

Han är förstås fascinerande i sig, men det är ändå boktitelns andra beståndsdel som får mig att plocka upp paret Saarikoskis skildring: ”vredens Amerika”. I USA, i Europa, i Sverige och Finland – överallt finns de ju, olika typer av populistiska politiker som underblåser och kopplar in sig på ett kraftfält, en väldig vrede som för mig är skrämmande och, delvis, svår att förstå. Det vill säga, nog finns det skäl att vara arg över samhällsutvecklingen, men varför är det så ofta figurer som Donald Trump, Bert Karlsson och Ian Wachtmeister eller Silvio Berlusconi som lyckas mobilisera den där kraften? Hur kan ytterst väletablerade, välbärgade och minst sagt moraliskt svårfångade typer framstå som folkliga hjältar?

Det där är tyvärr frågor jag får fortsätta att leta svar på någon annanstans, för i paret Saarikoskis Trump och vredens Amerika spelar väljarna trots allt en mycket liten roll. Vi får möta några enstaka, och jag önskar att det större politiska sammanhanget getts betydligt mer utrymme än så. Fokus ligger istället nästan odelat på Trumps biografi och agerande, och vilar också tungt på andra författares böcker och artiklar. Det är lite tråkigt, men förstås ett resultat av att få personer verkligen trodde att Trump skulle ta sig så här långt i presidentvalet.

Att det gått snabbt i den här bokens produktionsprocess märks inte minst på översättningen och korrekturgranskningen. Min inneboende språkpolis ger sig ständigt till känna och stör läsningen med än den ena, än den andra invändningen. Varför översätter man till exempel till New Yorks ”centralpark” men envisas med att skriva ”business” i alla upptänkliga sammansättningar där ”affärs-” eller ”affärer” hade flutit så mycket bättre?

Kanske är det petitesser man får ta om man vill ha aktuell nyhetsbevakning i bokform (och var ska man annars hitta den nu för tiden?), men visst är jag en smula bortskämd av Martin Gelins välskrivna och breda skildring av Clinton-kampanjen. Laura och Saska Saarikoski slutar i alla fall med en intressant framåtblick: Vad skulle vi kunna förvänta oss om Trump vinner i morgon? Vilka av alla delvis motstridiga löften kan han ha möjlighet eller intresse av att faktiskt genomföra? Och, inte minst, vad händer om han förlorar?