På ett café i Tokyo sitter sextonåriga Nao och skriver dagbok med lila gelébläck men det är ingen vanlig dagbokstext utan riktad till en framtida läsare, en utvald okänd, ett du att möta i orden. Boken är en fransk volym av Prousts På spaning efter den tid som flytt där inlagan skurits ut och ersatts av blanka sidor. En spaning efter tid ersätts av en annan, ett då byts mot ett annat.

En dag gör författaren Ruth, bosatt på en ö i Kanada, ett strandfynd. Väl förpackad i plastpåsar och en Hello Kitty-matlåda ligger Naos dagbok, ytterligare en skrivbok, några brev och ett armbandsur. Ruth börjar läsa och blir alltmer engagerad och uppslukad av Naos berättelse, samtidigt som hennes eget liv pågår.

Grundläggande vid all läsning är att läsaren går med på förutsättningarna författaren ger, och här finns det ytterligare en läsare som Naos text silas genom – Ruth. Alltså är det dubbla kontrakt det handlar om och jag accepterar det genast, trots att jag tycker att Nao är ganska enerverande. Men liksom Ruth engagerar sig gör jag det och undrar oroligt hur det ska gå och på samma sätt accepterar jag den fiktiva Ruth, som ju har vissa likheter med författaren men inte är identisk med henne, trots att jag egentligen är lite trött på den sortens metanivåer.

Konstruktionen är tydlig, tidpunkterna inte exakta men möjliga att ungefärligt beräkna, ändå går jag i samma fälla som Ruth. Läsningens tendens att göra allt till ett nu, att förflytta läsaren i tid och rum synliggörs mycket abrupt i ett dubbelt uppvaknande – eller en plötslig ovilja att acceptera premisserna när allt kommer omkring. För det är det som är det gåtfulla med tidens väsen, i fiktionen men kanske också i verkligheten. Den där självklara linjariteten bryter samman vid vissa tillstånd – om det så är på kvantnivå eller helt enkelt i händerna på en skicklig författare.

Nao planerar inte att leva särskilt länge till men vidden av vad hon varit med om går först ganska långsamt upp för läsaren och tvärtemot alla distanseringseffekter blir det en ganska brutal insikt. Steg för steg redogörs för den mobbing och de övergrepp hon utsatts för, samtidigt som hennes far gått allt djupare in i en depression. Räddningen har varit Naos farmors mor, en hundrafyraårig zenbuddhistisk nunna, vars förmåga att lyssna och skänka ro är enastående.

Naos Japan är fyllt av kontraster – det uråldriga zenbuddhistiska templet där tiden står still och ritualerna är allt, ställs mot cosplaycaféer där olika lätt fetischartade böjelser kan få utlopp – och det blir ett visst exotiserande av landet och dess invånare, där just det som kan uppfattas som extremt får ett väldigt stort utrymme. Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag fascinerats av detta land sedan jag var barn och då är det just kontrasterna som är en del i det – hur det mest moderna finns sida vid sida med det allra äldsta.

För att förklara företeelser och begrepp i dagbokstexten finns det en mängd fotnoter, förment skrivna av textens Ruth. Mängden referenser påminner mig om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik men där den var lite för smart för sitt eget bästa håller det sig här på en annan, mer lågmäld nivå, där bildningen och den blandade informationen i så hög grad är en del av personernas liv att den måste sippra ut överallt. Mot slutet tycker jag ändå att det blir en aning för mycket av kvantfysik och Schrödingers katt – jag föredrar de japanska filosoferna.

Då och då undrar jag hur det hela ska sluta, hur det ska knytas ihop, om det kommer att kunna knytas ihop, men ju längre det lider desto mindre intressant ter det sig. Det är vägen och tankarna under resans gång som är meningen. För det är en saga om tidens väsen men kanske ännu mer om skrivandets. Och läsandets.