Recension

: Löparflickan
Löparflickan Carrie Snyder
2015
Albert Bonniers Förlag
6/10

Född till löpare

Utgiven 2015
ISBN 9789100141547
Sidor 312
Orginaltitel Girl Runner
Översättare Birgitta W Augustsson
Först utgiven 2014

Om författaren

Carrie Snyder är en kanadensisk författare, bosatt i Waterloo, Ontario. Hon har tidigare skrivit två prisbelönta novellsamlingar, Hair Hat och The Juliet Stories.

Sök efter boken

Carrie Snyders roman Löparflickan är en dynamiskt och skickligt upplagd roman. Den är skriven i jag-form och skildrar ömsom nutid, ömsom dåtid. Snyder glider naturligt ut ur det som hänt och tillbaka i det som händer, och tvärtom.

Det var på grund av temat löpning, som jag ville läsa denna bok. Löpning kan man ha funderingar kring. En del människor älskar att springa, en del gillar det lite lagom, andra avskyr det. Att någon avskyr att springa är något jag inte förstår mig på, det är som att inte tycka om att använda den mest naturliga förmåga som kroppen har: att kunna röra sig snabbt efter behov. En livsviktig funktion.

Det kan finnas fler orsaker till att man springer än strävan efter god motion. Snyders roman tar upp en del av dessa frågeställningar. ”Varför springer du?” Försöker man springa bort från något? Springa till något? Det kan finnas många svar. Till exempel kan problem kännas förminskade när man springer, eller när man sprungit. Tankar man inte tänker när man rör sig långsamt dyker upp. Man kan springa för att få känna känslan av frihet, för att pröva sin kropp, testa sin gräns, för att få känslan av en större gränslöshet än den man känner när man enbart promenerar.

Löparflickans huvudperson, den kanadensiska elitlöparen Aganetha Smart, är påhittad. I romanen får vi följa hela hennes liv från ung flicka till gammal kvinna. Som barn älskar hon att springa och vill satsa på ett liv som elitlöpare. Hon blir en av deltagarna i de olympiska spelen i Amsterdam 1928, som var det första olympiska spel där kvinnor fick tillåtelse att delta i vissa friidrottsgrenar. Men för Aganetha Smart är löpningen också en naturlig del av själva livet. Som gammal fortsätter hon att springa. Och varför inte? Det är lika naturligt att springa som att gå. Människan har sprungit i mer än två miljoner år:

Andas in, andas ut. Nittiofem år gammal och springer fortfarande. Jag kallar det löpning – det som är kvar av löpning. Fötterna släpar i marken, stegen är lika stela som mina leder, andningen ytlig, som en viskning. Ändå springer jag på tills jag blir varm i bröstet och lungorna kommer igång och jag känner att läpparna spricker upp i ett leende.

Det glimrar till i romanen varje gång det handlar om bara löpningen. För ja, jag är lite besviken på denna roman, som helt kantrar över i familjekonflikter och eländes elände. Det handlar om kvinnor och då måste det tydligen ändå, trots temat, handla allra mest om relationer, konflikter, kärleksbekymmer, problem och ältanden. Samma saker dyker upp gång på gång. Det blir tråkigt på ett tjatigt sätt. När det handlar om löpningen går det bokstavligen lättare att andas.

Vändningen kommer dock i romanens två sista kapitel, där har Carrie Snyder verkligen lyckats fånga mitt fulla engagemang för berättelsen. Romanens upplösning är mycket vacker och omtumlande.

Eva Björnberg

Publicerad: 2016-02-10 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-10 08:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6455

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?