Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier.

Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte specifikt om det mordet men tar sin utgångspunkt i det, i våldet och människorna omkring våldet. ”Var kommer våldet ifrån, vad gör det med oss?”, skriver författaren i sitt efterord.

Den här boken är ett resultat av de funderingarna, och den har lånat drag från flera faktiska händelser.

Det är inte en sann berättelse. Men den är inte heller osann.

När hundarna kommer handlar om bröderna Isak och Anton, om Isak som en dag byter glasögonen mot linser och träffar Ester, den allra första kärleken. Anton träffar också någon, fast inte en tjej utan någon sorts … kompis? Förebild? En äldre, lynnig kille som både skrämmer och lockar, inte minst eftersom han har en hund som Anton så hett önskar sig. En hund och en egen lägenhet där ölen ständigt verkar flöda, och en rastlöshet, explosivitet, en förmåga att få saker att hända. Att gå över styr.

För det är ju vad det gör, en sommarkväll nere vid sjön, när killarna får fatt i Simon, en kille från skolan som de av någon anledning uppfattar som provocerande. Lite … bögig? Det är ett återkommande tema för Antons tilldragande, nye kompis. ”Är du bög?” ”Du får passa röven, Totte. Med den bögfrillan.” ”Säkert att du inte är bög, Totten?”

Anton ersätter ”bögfrillan” med rakat huvud, och de slentrianmässiga anklagelserna med att själv peka ut någon. Han pekar ut Simon. Och Simon dör.

Under tiden har Isak bestämt sig för att göra slut med Ester. Han har inte samma känsla längre, orkar inte med symbiosen. Kan knappt andas. Men så händer det ofattbara. Hans lillebror arresteras för mord och familjens tillvaro slås i spillror. Ester blir någon att klamra sig fast, precis som hon vill vara. Fast hur ska hon orka?

När hundarna kommer är – och det har den ju egentligen gemensamt med den annars ganska annorlunda Pojkarna – en berättelse om våld, men ännu mer just en berättelse om människorna omkring våldet. Det går inte helt att begripa hur världens Antonar hamnar där de hamnar. Jag undrar om de själva kan förklara det. Men hur våldet griper omkring sig, svallvågorna det sprider, det gestaltar Schiefauer helt enkelt mästerligt, just därför att hennes drivkraft inte är det spektakulära våldet i sig, utan människorna.

Det är inte en sann berättelse. Men den är inte heller osann.