Det är inte det att jag aldrig hört talas om ungdomsboksklassikern The Outsiders, men det finns uppriktigt sagt en enda anledning till att jag faktiskt plockar upp den. Den anledningen stavas Bad Girls av Jennifer Mathieu.

I Bad Girls skriver Mathieu sin egen version av S E Hintons roman från 1967. Också den utspelar sig på ”fel sida av stan”, bland fattiga, illa ansedda ungdomar, som ständigt verkar ha våldet flåsande i nacken. Hos Mathieu är det tjejerna som står i centrum. Tjejers utsatthet, vänskap och längtan efter något bortanför vardagen.

Originalet, Outsiders, handlar om killarna. Här är tjejer fullkomligt perifera, och det är lätt att förstå varifrån Mathieu fick impulsen att vända på steken. Det slår mig samtidigt som något väldigt sant, inte bara hur enkönad, utan begränsad på flera sätt världen är kring 14-årige Ponyboy och hans kompisar. Det är inte bara det att de är killar, och fattiga, och aldrig har varit utanför stan. De saknar också i princip någon äldre generation omkring sig. Ponyboy och hans bröder har närmast tur – de har i alla fall haft kärleksfulla föräldrar en gång, även om de är döda nu. För andra, som för Ponyboys bäste kompis Johnny, står den äldre generationen bara för bråk, supande och slag.

Våldet finns ständigt där, inte minst från ”snobbarna”, de rika killarna från andra sidan stan. De gillar att glida upp i sina flådiga bilar och ge sig på en ensam ”rövare” som Pony, när han i romanens början är på väg hem från bion, ensam. De ger sig också på honom och Johnny den där gången, när de är nära att dränka Pony i en fontän. Den gången som Johnny har kniv.
Efter det blir ingenting sig likt.

Från att ha levt i någon sorts konsekvenslös bubbla av attack och hämnd, har de nu gått för långt. Pony och Johnny tvingas gömma sig utanför stan. Utan gänget ständigt omkring sig tvingas de fundera på vilka de egentligen är och vad vill med sina liv. Vad det ska bli av dem. Om det går att tänka sig en framtid som är annorlunda än livet de hittills levt.

Såklart är Hintons skildring på många sätt daterad. Det gäller inte minst översättningen, som gavs ut första gången 1988 (i kölvattnet av en stjärnspäckad filmatisering). Jag vet inte om en nutida ung läsare kan ta sig förbi beteckningar som ”rövare”, men för den som gör det finns här en fint melodramatisk berättelse om ung utsatthet, om killars vänskap och om drömmen om att någon gång göra mer än att bara överleva.