En dag när jag kommer hem från jobbet ligger ett paket inslaget i guldfärgat papper och väntar på mig. Innanför omslaget ligger en ask med noveller från Novellix. Så enkelt, så härligt och så läslustväckande! Att Novellix affärsidé är genialisk är inget nytt. En novell i varje bok, perfekt att ta med sig, ingen tung tegelsten i väskan att släpa på, vackert formgivna. Helt enkelt en bra idé. Men är det alltid läsvärda noveller man får?

Den här gången är det franska klassiker det bjuds på och startfältet är starkt: Proust, de Maupassant, Flaubert, de Beauvoir… Dessutom innehas huvudrollerna i alla noveller av kvinnor, vilket är oväntat. Det är dock inte oväntat att det endast är en kvinnlig författare bland de fyra, och novellen är av betydligt senare tillkomst än de andra.

Den novell som är svagast i sällskapet är Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar. En novell om besatthet utklädd till kärlek, eller kanske snarare förälskelse. Den unga änkan Françoise möter monsieur de Laléande, en medioker man, som vare sig ser bra ut eller är intelligent. Hon har aldrig talat med honom, det enda hon hört honom säga är ”Kom hem till mig, rue Royale 5”. Trots detta angrips hon efterhand av starka känslor för monsieur de Laléande och hon förtvinar under en sommar i längtan efter honom.

Starkare är då Guy de Maupassants Pauls flicka. Paul och hans älskarinna Madeleine befinner sig i Grodträsket i en ”atmosfär av packerotik”, på ett ställe som ”stinker av dumhet, pöbelaktighet och basarkärlek”. Här finns också fyra lesbiska kvinnor som vägrar gömma sig, utan istället beter sig som drottningar. Paul blir utom sig av förbittring, gripen av ”svartsjuka å sitt köns vägnar”. Då det kommer fram att Madeleine är bekant med en av kvinnorna börjar Pauls värld falla samman. Maupassant var en extremt skicklig novellist, vilket märks i både berättandet och språket i Pauls flicka. Han kan tyckas vara given i ett novellförlags katalog.

Gustave Flauberts novell Ett enkelt hjärta kretsar kring husan Félicité, en enkel kvinna som lever för andra. Gång på gång drabbas hon av motgångar och sorger. Hennes ungdoms kärlek överger henne, hennes systerson dör, hennes matmors dotter, som hon håller av som sin egen, avlider i lunginflammation. Trots det stretar hon på, går till kyrkan, ber och tror. Så får hon till slut papegojan Loulou, en vän som för Félicité framstår som ”en son eller en älskare” i hennes ensamhet. Porträttet av Félicité är gripande. Det är ömsint tecknat, med en samtidig udd. Ett enkelt hjärta är den novell från vilken Sara Danius har hämtat titeln på sin studie över den franska realismen: ”en blå, fyrkantig tvål på en kantstött tallrik”.

Starkast bland novellerna lyser Simone de Beauvoirs Marcelle. Det är en fantastisk text som verkligen visar att det inte är mängden ord en tankeväckande berättelse kännetecknas av.

Marcelle längtade efter att åldras, hon ville bli en berömd författare och föra invecklade konversationer med stora män. Inget fick henne att lida som att bli behandlad som ett barn.

Marcelle bestämmer sig: ”Jag ska dela livet med ett geni!” Hon växer upp och börjar arbeta på ett socialkontor, hela tiden med drömmar om att stå i kulturens tjänst, att ge och ge, att minska världens lidande genom sig själv. Hon slår upp en förlovning med en man eftersom hon grips av passion till en annan. En konstnärssjäl, ett geni. Hennes äktenskap med geniet blir olyckligt och redan under bröllopsnatten börjar hon hata honom samtidigt som hon underkastar sig honom.

Marcelle stelnade till i hans famn och kände åter blodet strömma i dova vågor till läpparna, men nu visste hon att de angelägna händerna ville dra ned henne i en avgrund av förnedring. Denne man var en fiende, han skulle hånskratta om hon föll.

De Beauvoir lyckas ingående skildra en kvinnlig erfarenhet, om man vågar uttrycka sig så. En erfarenhet av förnedring, underkastelse, men också styrka och drömmar. Novellen är skriven med en språklig elegans och Marcelle blir så realistiskt berättad att det känns svårt att tro att hon inte funnits. Marcelle som har drömt om att få leva sitt liv bland stora män, att få viga sitt liv åt att föra ett manligt geni framåt, bestämmer sig till sist: ”Jag är ett kvinnligt geni”.