Gästrecension

: Capote - en biografi
Capote - en biografi Gerald Clarke
2006
Svenska förlaget
10/10

Med hållpojkar mot Hollywood

Utgiven 2006
ISBN 9177387325
Sidor 639
Översättare Margareta Eklöf

Om författaren

Gerald Clarke föddes i Kalifornien och växte upp i Los Angeles och Ohio. Han har läst litteratur vid Yale och började studera juridik vid Harvard innan han sadlade om till journalist och bland annat intervjuade stora författare för Time Magazine. Clarke har också skrivit uppmärksammade biografier om Truman Capote och Judy Garland.

Gerald Clarke – Författarens hemsida.

Gästinformation

Johan Monteen är en trettiofyraårig gymnasielärare som lever ett småborgerligt bögliv i Vasastan med sin sambo civilingenjören. Johan roar sig med att samla på åttiotalspop, frekventera slottsruiner och farliga barer i New York.

Sök efter boken

När Truman Capote var barn i början på trettiotalet var många osäkra på om han var en flicka eller pojke. Vem var denna flickpojke med blond lugg slängande framför ett par kluriga blå ögon? Nog måste det väl vara en flicka, med en sådan ljus lite retfull och samtidigt lockande röst? När Truman ett halvsekel senare låg i en säng i Palm Springs och dog var han en ansiktslyft och svårt alkoholiserad gammal bög, övergiven av i stort sett alla sina vänner. Däremellan hade han gjort en lysande kometkarriär som författare, älskats av media, litterati och glitterati och sedan långsamt och obönhörligt sjunkit mot sitt livs horisont.

Hur var detta möjligt? Hur kunde en av de mest beundrade och omtalade stjärnorna falla så? Svaret kan hittas i den galax där Hollywoods och den västerländska socitetens stjärnor fortfarande lyser, även om många redan är utslocknade. I likhet med Marilyn Monroe, Judy Garland och James Dean handlar det om begåvningar som lyckas fånga ögon och öron hos en hel värld genom att mer eller mindre vända ut och in på sig själva på filmduken eller scenen av en enda orsak: För att bli älskade. Så var Truman. I desperat behov av att vara älskad och omgiven av vänner och beundrare.

I sommar har Gerald Clarkes omfattande biografi över författaren Truman Capote släppts i ny upplaga, i efterdyningarna efter succéfilmen Capote från i vintras. På bokens framsida tornar Capote gestaltad av Philip Seymore Hoffman upp sig med ett ansiktsuttryck präglat av lika delar sårbarhet och överlägsenhet. Det är inte konstigt att Hoffman fick en Oscar för bästa manliga skådespelare för sin insats i filmen. Han lyckas skildra en på samma gång hänsynslös som ytterst bräcklig författares kamp att framställa den första ”faktaromanen” i litteraturhistorien. Men är det verkligen Truman Capote han skildrar? Filmen bygger på två tre kapitel i biografin. Man har valt att fokusera på tillkomsten av romanen Med kallt blod och på det moraliska dilemma som skrivandet av densamma innebar. Reportaget om ett fruktansvärt mord på en familj i den amerikanska mellanvästern kunde bara avslutas på ett sätt; med att mördarna dömdes. Att de döms till döden efter åratal av överklaganden och olika segdragna processer innebär att boken får sitt logiska slut. Med kallt blod blir ett isande drama med tragediens mekanismer och det engagerade samhällsreportagets objektiva slagkraft. Filmen är mycket välgjord och Hoffman är utmärkt, men när läsaren möter Capote i hela hans omfattning i Gerald Clarkes bok möter hon en betydligt mer mångfacetterad karaktär. Truman tornade aldrig upp sig som på filmaffischen. Han var 1,60 lång.

Clarke har gjort ett gediget arbete. Boken är som sagt omfångsrik och går in på detaljer som vilken kaffesort Capotes långvarige partner Jack föredrog och hur huvudbonaderna kvinnorna bar på ”Den svartvita balen” (Capotes beryktade kändisfest på sextiotalet, lika sammansatt och välplanerad som något av hans litterära verk) såg ut. Över huvud taget ger oss Clarke en uttömmande skildring av en människas inre och yttre förehavanden. Likt Capotes idol Flaubert står han med en imaginär skalpell över sitt objekt. Capote är Madame Bovary och Clarke är på sätt och vis Flaubert. Biografin blir mycket riktigt ett ödesdrama som går mot sitt enda tänkbara slut där i en säng i Palm Springs. I likhet med Emmas död är det också gift som fördärvar Trumans blod.

Vi möter emellertid först en liten pojke som kastas mellan oansvariga föräldrar, en mor som låser in honom på hotellrummet för att hon ska kunna gå ut och träffa män och en far som storskrävlande försöker lura folk på pengar. Trots moderns psykiska misshandel blir hon en symbol, en idol för sin son. Hon är den vackra kvinnan som sveper in i hans liv med vackra klänningar och parfym då och då när han överlåtits till sina excentriska mostrar, bara för att genast ge sig av på nytt mot nya äventyr. När Capote så småningom blivit en känd författare är det, trots, eller kanske just på grund av, hans homosexualitet, vackra och svåråtkomliga kvinnor, som han vurmar mest för. Han kallar dem sina svanar. Han vill inte ligga med dem, men han avgudar dem, dessa överjordiskt vackra och oåtkomliga.

Clarkes bok skildrar Capotes starka vilja att bli något, att svinga sig upp ”likt en örn”. Han vet redan tidigt att det är författare han ska bli, men inte vilken författare som helst; han ska bli en av de största i klass med nämnde Flaubert, Maupassant och Proust. Med hjälp av utsökt komponerade noveller gör sig den unge Capote snart till ett namn på allas läppar i det litterära New York. När hans första roman Andra röster, andra rum kommer ut på fyrtiotalet blir den en mindre sensation, inte minst tack vare omslagets foto av en androgyn pojke liggande på en divan. Han tittar snett uppåt med en sorts märkligt förförisk blick mot betraktaren. Många chockas av att författaren vågar uppträda som ett okynnigt sexobjekt på baksidan av sin debutroman. Han är som en korsning av Huckleberry Finn och Oscar Wilde. Clarke ger oss alla de saftiga detaljerna i denna och många fler skandaler som skall komma i författarens liv.

Om man ska invända något så är det i ganska hög grad just omslag vi får bekanta oss med; stjärnornas ansikten, societetens cocktailpartyn och barernas ofrånkomliga martinidrinkar, för att inte tala om en del som skulle kunna kallas skvaller. Men den skildringen är nödvändig, eftersom det var så han levde. Det är mycket yta i Capotes värld då han svingar sig likt örnen tillsammans med Hollywoods, storfinansens och storpolitikens svanar med makar. Men vi möter också exentriska lesbiska konstnärinnor, narkotikaberoende ”professionella” hållpojkar och våldsamma sjömän som ställer upp mot betalning. Till sist är det dock berättelsen om en hårt arbetande författare. Sakta men säkert tar också Capotes energi slut; det charmiga buspojksleendet suddas ut i kanterna och drinkarna tar allt större plats i hans liv. Filmen Capote har som sagt valt att koncentrera sig på tillkomsten av Med kallt blod och på så vis själva peripetin i tragedien. Capote blev bokstavligen psykiskt uttömd av den upplevelsen. (Han kom en av mördarna mycket nära och tvingades av journalistseden eller den objektive författarens plikt att bevittna själva avrättningen.) Med kallt blod är hans största succé, men också hans fall.

Den text som slutligen dränerar honom på psykisk styrka är paradoxalt nog det som skulle ha blivit hans magnum opus, den i proustianska dimensioner upplagda Besvarade böner. Verket förblev oavslutat men delar av romanen publicerades i tidningar. I kapitlet ”La côte basque 1965″ gör han det förbjudna; visar att hans relation till överklassen är betydligt mer dubbel än någon kunnat ana. Som en modern Proust har han deltagit vid aristokratins middagar och lustjaktsturer, glittrat och skrattat, för att så i denna text fullkomligt klä av de onåbara deras kläder och avslöja de mest pinsamma tillkortakommanden. Många av hans rika vänner vänder sig likt ett vildjur och vrålar samstämmigt på hämnd. Man vill ha den lille bögens blod. Han har gjort det mest förbjudna; genomskådat omslaget och sett att gudarna är vanliga dödliga. På sätt och vis mister han därmed även sin främsta gudomliga inspiration. Den har ju vänt honom ryggen. Clarkes skildring av Capotes sjuttio- och åttiotal är en smärtsam läsning fylld av självdestruktivitet, dåliga kärleksaffärer med våldsamma förment heterosexuella män och ett tilltagande alkohol- och pillermissbruk. Holly Golightly talar i Frukost på Tiffanys om hur ”de små röda” tar över och barndomens ångest väller fram. Slutligen tar de också makten hos hennes skapare och Truman står i stort sett ensam igen, inlåst i sitt hotellrum.

Gerald Clarkes biografi ger oss en sammansatt bild av litteraturens motsvarighet till Andy Warhol. Problemet är att Capote aldrig bara var yta, vilket man kanske kan säga om Warhol, trots att han var ”sin tids mest fotograferade författare” som Clarke kommenterar vid ett foto i boken. Capote var på sätt och vis ett offer för sina egna destruktiva tankar, men också för en värld som inte accepterar framgång hos någon som vågar vara både yta och innehåll, flicka och pojke, partyposör och författare, stingande kvick och intellektuellt enastående. Att han dessutom vågade sno åt sig de vackraste damerna gjorde det hela ännu värre!

Johan Monteen

Publicerad: 2006-08-26 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-15 09:52

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #2139

3 kommentarer

jäklar vilken välskriven recension på denna fantastiska bok!

Jonatan Oregistrerad 2007-07-10 17:44
 

http://koksilasten.blogg.se/1207487863_capote__en.html

Jonatan igen Oregistrerad 2008-04-06 17:14
 

Läste inte ens Frukost på Tiffanys, Lyssnade på den. Fantastiskt bra, Hans julsaga är det bästa jag läst/hört på många år
Pär

Pär Sjöberg Oregistrerad 2008-04-10 11:35
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?