Den var länge sen jag läste en bok som ingav mig så motstridiga känslor som den här. Jag har omväxlande stört mig på den, roats av den, tröttnat på den och bara velat läsa vidare. Rent litterärt innehåller den både delar som är väldigt bra, och annat som känns slarvigt (eller dåligt översatt). Storymässigt har den ett lockande sug och är snyggt uppbyggd, men det finns tveksamma inslag och ett i alla fall delvis väl slumpartat slut. Dessutom är innehållet också så ångestskapande att jag ibland får tvinga mig att läsa vidare, jag vill liksom inte läsa om fler hemskheter. Samtidigt som jag hela tiden vill veta vad som ska hända.

Boken utspelar sig i två tidsplan och handlar framför allt om Libby, vars mor och två systrar mördats i vad som kallas ”Den satanistiska bondgårdsmassakern” för 24 år sedan. Libby, som då var 7 år, överlevde och bidrog med sitt vittnesmål till att hennes bror Ben blev fälld för morden. På uppmaning av medlemmar i en ”mordklubb”, som inte tror att Ben är skyldig, inleder Libby nu en undersökning för att försöka få reda på exakt vad som hände när hennes familj dog.

Parallellt med den berättelsen så får man följa Libbys mamma Patty och brodern Ben under dagen då morden sker. Långsamt läggs alltså pusselbit till pusselbit i Libbys undersökning, samtidigt som klockan obevekligt räknar ner mot katastrofen i dåtid, utan att dramats huvudpersoner vet om det.

Det är ett väldigt effektivt berättarsätt – alla händelser framstår som betydelsefulla och ödesdigra när man som läsare vet att personerna som är med om dem kommer att dö inom 24 timmar. Den dokumentära Med kallt blod av Truman Capote, som Mörka platser har jämförts med, använder sig också av detta berättande, och i början av boken känner jag verkligen likheten med Capotes mästerverk, vilket bidrar till den skräckblandade förtjusningen inför Flynns bok. Men hos Capote hade familjens liv inget samband med att de blev mördade, medan det hos Flynn ganska snart framgår att Ben är inblandad i ganska problematiska göromål och att hans mamma är utfattig och håller på att förlora greppet om sin tillvaro. Det finns alltså en ”förklaring” till morden, vilket saknades i de händelser Capote återger, som så ofta i verkligheten. Det gör också Mörka platser till en mer konventionell deckare än det kunde ha varit.

En annan sak som gör att läsningen bitvis blir plågsam är kopplingen till satanism. På mordplatsen finns satanistiska tecken målade i blod på väggarna, och när Ben visar sig ha lyssnat på heavy metal, färgat håret svart samt haft kopplingar till påstådda satanistiska kretsar så blir hans skuld ännu mer trolig för rätten. Här kan jag inte undgå att tänka på de verkliga mordrättegångar i USA där (med allra största sannolikhet) oskyldiga människor dömts för brott med koppling till påstådda satanistiska ritualer. Se exempelvis någon av de många dokumentärerna om The West Memphis Three för verkliga personer som påminner mycket om Ben och som liksom han har suttit inspärrade under lång tid på lösa grunder. Temat är intressant och gripande, sedan är jag ändå tveksam till hur Flynn skildrar de faktiska kopplingar Ben har till satanismen – det riskerar lätt att bli spekulativt att skildra något som har sådan tveksam verklighetsförankring som ens lite verkligt.

Mörka platser har också fått mycket uppmärksamhet för sin hjältinna: Libby är nämligen en inte särskilt sympatisk, ganska trashig och motvillig huvudperson. Hon skiljer sig i mitt tycke mest från andra deckarhjältar genom sin trotsiga och lätt aggressiva humor – trots att hon helst inte vill göra något alls så känns hon långt ifrån som en person som skulle fixa att vara sysslolös. Jag tycker att Flynn lyckas väl i skildringen av de sjaskiga miljöer där Libby vistas – personbeskrivningarna är ofta på pricken, radhusområdena och de nergångna klubbarna blir levande. En annan sak hon gör väldigt väl är att skildra Libbys minnen av sin barndom. Då och då inflikar hon små, till synes ovidkommande minnesbilder av vad de brukade äta, hur hennes syster brukade fläta hennes hår, vad hennes mamma brukade ha på sig. De bitarna bränner till och känns på riktigt.

Sämre är det med det språkliga. Framför allt skiljer sig den rent stilmässiga nivån åt väldigt kraftigt, både mellan bokens olika delar och inom kapitlen. Den stilmässiga skillnaden mellan berättelsens två plan är kanske medveten, eftersom nutiden berättas i jagform av Libby och dåtiden i tredje person, men jag tycker det stör läsningen. Dessutom är översättningen faktiskt rent ut sagt dålig (eller om det är korrläsningen). Det är syftningsfel och klumpiga ordval, ibland till den grad att man nästan inte förstår vad som händer eller sägs. Även här känns det som om problemen har varit större med nutidsdelarna, och ett rakt igenom dåligt språk hade nästan varit att föredra framför den nuvarande blandningen av välformulerad och välskriven text, och konstigt språk med utelämnade skiljetecken.

Sammantaget är det ändå en bok som jag läste fort och som kändes tillfredställande rent berättarmässigt (även om den tenderar att överutnyttja knepet att bygga spänning genom att bara låta saker bli värre och värre hela tiden). Jag dras med, och jag intresserar mig för karaktärerna. Dessutom blir jag onekligen sugen på att läsa fler av Gillian Flynns böcker, och det är väl ett betyg så gott som något.