Maryse Condé är en av Västindiens största författare. Hennes författarskap har hittills lett till ett tjugotal romaner, och hon finns nästan alltid med bland de namn som det surras om inför tillkännagivandet av nobelpristagaren i litteratur. Fyra av hennes romaner har översatts till svenska – Färden genom mangroven (2007), Segu (2008), Desirada (2009) och Tills vattnet stiger (2011). Och nu kommer så Livet utan masker, hennes självbiografi där hon berättar om livet innan författandet.

Och vilket liv det är! Maryse Condé föds 1937 på Guadeloupe. I biografin hoppar hon i stort sett över barndomen och det vi lär från hennes tidigaste år gör vi genom att hon speglar senare händelser i livet mot dem – modern som distanserade sig från henne, vikten som lades vid kolonialmaktens kultur och språk och saknaden efter brodern som gick bort för tidigt. Condé börjar nämligen sin berättelse om hur hon blev författare i och med att hon som sextonåring kommer till Paris för att studera.

”Jag var inte en brådmogen författare som vid sexton års ålder rafsade ner geniala texter” skriver Condé i inledningen till boken. I själva verket debuterade hon som 42-årig fyrabarnsmor, med en roman som enligt henne själv ”mottogs väldigt illa”. Att hon dröjde så länge med att skriva förklarar hon med orden: ”jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”

Condé kommer till Paris och får bryskt klart för sig att hon, med sin bakgrund och sin hudfärg, inte är den förlorade franska dotter som hon trott sig vara. Hon som var yngst i syskonskaran och alltid bortskämd, befinner sig nu ensam i en hård värld, mycket hårdare än hon föreställt sig. När hon dessutom lämnas ensam och gravid får hon ytterligare ett stigma – västindier, ung, kvinna och ensamstående. Den maktlösa position hon plötsligt befinner sig i, och som hon kommer att få förhålla sig till resten av sitt liv, kommenterar hon med ett citat av John Lennon: ”Woman is the nigger of the world”.

Efter bara en kort period i Paris påbörjar sedan Condé det som hon beskriver som en märklig och tärande kärleksrelation till Afrika. Hon är, liksom många västindier på jakt efter någon odefinierbar gemensam identitet (titeln Livet utan masker kan förstås i relation till Frantz Fanons Svart hud, vita masker), att leva i en mängd olika länder på den afrikanska kontinenten, och detta under en minst sagt kaotisk tid i dess historia. Det är en rotlös tillvaro där lojaliteter och vänskaper skiftar i en handvändning. Där kontakter som lett till arbete är de samma som en vecka senare leder till utvisning. Där vänner arresteras eller försvinner. Där mäktiga män ”erbjuder” hjälp och husrum, men som kräver sex som ersättning. Och som brutalt tar det som nekas dem.

Under den här tiden skriver hon alltså inte, men mycket har hon på olika vis återgett eller inspirerats av i sina böcker. Nu berättar hon hur och varför, på ett sätt jag uppskattar väldigt. Dock blir det tydligt hur liten del av hennes produktion som finns översatt till svenska, och hur begränsad inblick i alla fall jag därmed har i hennes författarskap.

Det är ett brutalt liv hon beskriver, och hon lockas inte att försköna sina egna inte alltid sympatiska handlingar. Hon berättar om sina brister som mor, hur hennes egen rastlöshet försätter barnen i märkliga och farliga situationer. Hur hon förblindas av kärlek till en man som behandlar dem illa, men hur hon är oförmögen att bryta upp från honom. Hon berättar om sin första man, skådespelaren Condé, och hur hon inser att hon plågat honom lika mycket som han henne. ”Som lögnaktig hustru, opålitlig hustru, otrogen hustru gjorde jag inte hans liv lätt. Det var uppenbart att också jag fördärvade honom.”

Det här är en stundtals smärtsam berättelse om att försöka leva utan masker, om att söka efter en identitet som inte bestämts av någon annan. Och om att försöka hitta ett sätt att få utlopp för det som skaver och kliar inom en. Condé är klok och beläst, och hennes biografi är naken och välskriven. Även om denna kaotiska period ibland är så kaotisk att jag inte hänger med i de politiska svängarna och lojaliteterna så har jag aldrig några problem med att förstå författarens utveckling.

Jag tror absolut att det kommer fortsätta att surra kring Condé om höstarna. Det är ett författarskap som förtjänar sitt surr.