Kan man lära känna ett helt lands litteratur genom en enda bok? En antologi? Förmodligen inte, men man vill ju ofta gärna försöka. Det finns så oerhört många länder vars litteratur vi har väldigt begränsad tillgång till, som man sällan hör talas om och som man kan behöva all hjälp man kan få för att orientera sig i. Då är antologier som de i bokförlaget Tranans berättar-serie oerhört välkomna.

”Sällan hör talas om” är förstås en sanning med modifikation just nu, när det gäller brasiliansk litteratur. Brasilien är temat för årets bokmässa. Sådan hjälper förstås både bokutgivning och medieutrymme på traven. Som ett av BRIC-länderna (stora och snabbväxande tillväxtmarknader), liksom värdland för sommarens VM i fotboll har Brasilien varit minst sagt i ropet de senaste åren, men vill man komma nära ett land ska man kanske ändå leva där en längre period – eller läsa skönlitteratur därifrån?

Novellantologin Brasilien berättar: Ljud av steg, sammanställd och översatt av Örjan Sjögren, bjuder på 37 olika texter – noveller och mikronoveller – av tjugo olika författare. Äldst i skaran är kultförklarade Clarice Lispector, född 1920. Yngst är Tatiana Salem Levy, född 1979. Av åtminstone en handfull representerade författare finns sedan tidigare romaner översatta till svenska, så chansen är skaplig att man hittar någon i antologin som man vill läsa mer av och faktiskt kan göra det också med begränsade språkkunskaper.

Det är alltid svårt att skriva sammanfattningar och omdömen av antologier. Självklart finns här texter jag uppskattar mer eller mindre, men Brasilien är ett stort land med en stor litteratur och det jag vågar påstå, utan att som sagt veta särskilt mycket den där litteraturen som helhet, är att Sjögren fångat en imponerande bredd. Det är många olika typer av människor, många olika typer av liv som skildras – och på många olika sätt.

Ljud av steg innehåller en hel del intressanta formexperiment. Fernando Bonassis och Adriana Lisboas mikronoveller (korta prosatexter på omkring en sida) fångar inte alltid, men när de gör det, griper tag så snabbt och kompakt, ställer de också frågor om vad en novell kan vara och göra. André Sant’Anna beskriver en arbetsdag i en torftig, monoton stil som alldeles matchar dagens innehåll, Veronica Stiggers bidrag är en fullkomligt bisarr skröna och João Anzanello Carrascoza skildrar bandet mellan mor och son genom att skifta jag-perspektiv dem emellan i en enda, åtta sidor lång mening.

”Den samtida brasilianska novellkonsten är koncentrerad till den urbana världen”, inleder Sjögren sitt förord. Det stämmer åtminstone väl med hans urval. Här finns knappast någon landsbygd, inte minsta lilla gnutta regnskog eller något sådant. Här finns däremot människor i vitt skilda åldrar och från vitt skilda samhällsklasser, från direktörer till bohemtyper till miserabelt fattiga.

Man kan man sammanfatta ett helt lands litteratur? Jag funderar rätt mycket på det där. Finns det motsvarande antologier med svensk litteratur i andra länder? I Brasilien? Vad finns i så fall med där? Jag har ingen aning. Och Sverige borde ändå vara lättare att sammanfatta. Brasilianarna är 20 gånger fler och Brasilien till ytan nästan en halv världsdel.

Fast någonstans ska man ju börja, så varför inte här?