Varje sommar drömmer jag fåfängt om ledighet. Ni vet, den där ledigheten när inget krävs av en. Den sortens ledighet de flesta av oss inte haft sedan vi var barn. Min bästa bild av absolut ledighet handlar inte om bad och strand. Nej, jag brukar drömma om en vind. Upp dit är trappan knirkig och […][...]

Att läsa Torgny Lindgren kan få en att skämmas. Den där lätta humorn, den glasklara prosan där allvaret ändå bara kan skymtas under ytan, som om han inte vill göra oss otjänsten att förklara för oss i någon större detalj utan bara… Som att snabbt lyftas upp över skogen, se hela landskapet i varje detalj, […][...]

Pija Lindenbaum är tillbaka med ännu en bok för de allra minsta och ännu en bok om Micke och Manne. Från den första boken, Jag älskar Manne, där Micke träffade Manne och tävlade om hans uppmärksamhet, har vänskapen nu utvecklats till att de två tillsammans försöker skapa en djupare relation med en tredje part, en […][...]

Det är något visst med engelsk fotografi. Den har en alldeles egen ton som man kan känna igen. Eller är det det engelska samhällslivet vi känner igen? Jag kände inte till Kent Grant, när jag fick den här boken i min hand. I denna, hans andra bok, visar han bilder tagna i Liverpool och Birkenhead. […][...]

2009 blev en ny kulturutredning klar. I samband med det skickade Helsingborgs Dagblad ut en enkät till riksdag och regering om deras ”kulturella livsbagage”, som sedan publicerades och analyserades i tidningen. I den här boken har själva enkätsvaren samlats (av någon anledning inte det andra materialet) och frågorna våra folkvalda har besvarat är följande: Vad […][...]

Häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. ”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det. Neutrum. Inte ens ”Stoppa de organiserade tiggarna”. Det är inte människor, det där som ska stoppas, det är en företeelse som bara kan förbjudas utan […][...]

Ska vi arbeta för att leva eller leva för att arbeta? Frågan finns där hela tiden, men liksom i skuggan av Den enda vägens politik: arbetslinjen. Deviser om att ta ekonomiskt ansvar, att politikens viktigaste uppgift måste vara att ”skapa jobb” präglar allt, ljuder så högt att ingen annan riktigt lyckas komma till tals. Men […][...]

Jovisst. Det känns ju som att vi ältat de här frågorna ganska många gånger nu, vi på vänsterkanten. Hur kunde högern inte bara vinna valet 2006 utan också behålla makten i valet 2010? Handlade det verkligen bara om en stilistisk re-make? Om att lämna pärlhalsbanden hemma och säga ”valfrihet” istället för ”privatiseringar”? Ältandet till trots: […][...]

När Fredrik Reinfeldt härom året berättade att han tillbringat semestern med att läsa Camilla Läckberg-deckare uppstod en ganska stormig debatt kring politikers förhållande till kultur. Borde man kunna förvänta sig mer av en toppolitiker? Är det tvärtom bra ifall de inte har snofsigare referensramar än folk har mest (vad nu det betyder)? Var det ren […][...]

Tillhör du dem som får en kick av att göra saker i sista stund? Eller tillhör du dem som inte vill riskera att göra saker i onödan och därför väntar och hoppas att uppgiften skall försvinna av sig själv? Eller är du kanske en sådan som tycker att du jobbar hela tiden men aldrig får […][...]