Recension

: Klingsor
Klingsor Torgny Lindgren
2014
Norstedts
8/10

Glasklart

Utgiven 2014
ISBN 9789113058368
Sidor 193

Om författaren

Torgny Lindgren föddes 1938 i Raggsjö, Västerbotten. Efter att ha debuterat 1965 med diktboken Plåtsax, hjärtats instrument har han kommit att inrikta sig på romaner, ofta med handlingen förlagd till sina hemtrakter. Tillsammans med Sara Lidman och Kerstin Ekman har han befolkat Norrland i det litterära medvetandet. Han har fått alla de stora svenska priserna, och är sedan 1991 ledamot av Svenska Akademien.

Sök efter boken

Att läsa Torgny Lindgren kan få en att skämmas. Den där lätta humorn, den glasklara prosan där allvaret ändå bara kan skymtas under ytan, som om han inte vill göra oss otjänsten att förklara för oss i någon större detalj utan bara… Som att snabbt lyftas upp över skogen, se hela landskapet i varje detalj, och sedan släppas ner i lingonriset just när man tror att man börjat se något stort. Sen sitter man där och undrar, vad var det där?

Nej, det var inga besynnerliga konstgrepp eller invecklade procedurer eller bedrägerier han hade utfört, det var bara något så enkelt och naturligt som en förvandling.

”Autencitet är bara ett litterärt grepp.” Det var Mircea Cartarescu som sade det, men jag tror Lindgren skulle hålla med, eller åtminstone nicka eftertänksamt medan han suger på pipan och hittar ett sätt att kvalificera det på en mening som är mer kärnfull och mer mångtydig än något jag kunde få ihop på en A4. Efter att motvilligt och egensinnigt skrivit ihop sina påstådda memoarer häromåret är han nu i Klingsor tillbaka på skrönehumör – tänk Dorés bibel så är ni inte miltals därifrån. Och återigen, det där till synes så enkla: romanen är nästan helt utan de där små stänken av magisk realism han tar till ibland, bara en enkel historia om en egentligen rätt medelmåttig konstnär från Västerbotten som med alltmer förfinad teknik målar exakt samma sak om och om och om igen. (Självbiografi, schmälvbiografi.) Klingsor, ty så heter han, hittar som ung ett snapsglas som blivit stående i skogen i decennier, lämnat där av en av de där tysta, halvt mytiska nybyggarna han har till förfader att påverkas av väder och vind, och börjar måla stilleben med glaset i. På tvärs mot alla 1900-talsskolor – och med fullständig brist på kommersiell framgång – envisas han med detta, förfinar sin upprepning till vad han tror vara teknisk fulländning. Han målar döda ting för att hitta livet i dem, återger dem så som de är som om det vore sanning. För är ett glas ett dött föremål, mer än en roman är det? Glasföremål ser konstanta ut, men har ni någon gång mätt en gammal fönsterruta med skjutmått och upptäckt att överkanten är tunnare än nederkanten? Glas är en trögflytande vätska, så trögflytande att den tar generationer på sig att nå sin egen form.

Klingsor är en fantastiskt lekfull roman, där Lindgren smyger runt bland begreppen – konst som livgivare, konst som mord, konst som begrepp – medan Klingsor målar, ritar, ljuger, mördar och allmänt bär sig åt som en psykopat (det förväntar man sig ju av stora konstnärer) och berättarrösten entusiastiskt kräver av läsaren att försöka leta upp några av hans konstverk, som ju nästan alla gått förlorade. (Det är lite av Vonneguts Bluebeard i detta, ni vet avantgardekonstnären som efter en hyfsad karriär upptäcker att färgen han målade alla sina tavlor med bryts ner av sig själv och alla hans tavlor blir tomma dukar igen, men också nästan inget.) Boken berättas av ett vagt definierat ”vi”, som vore den en seriös konstnärsbiografi skriven av ett författarteam, inklusive primärkällor och intervjuer. ”Vi” köper konstnärsmyten rakt av, förlåter honom allt, och är kanske berättelsens huvudperson – försöker frysa en människa som i bärnsten, försöker berätta vad han är och tillskriva honom allt det han själv gör anspråk på.

…Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga i den här recensionen. Det är en så enkel, direkt, underhållande roman, och samtidigt så mycket som skymtar strax under ytan som dör om jag halar upp det i ljuset. Inte för inte är Lindgren en av våra få öppet katolska författare; han behandlar både romanen och sin huvudperson som om den vore liturgi – att genom upprepade handlingar nå djupare in i ett mysterium, utan anspråk på att avslöja det. Precis som den allestädes närvarande Norrlandspölsan kokar han sin berättelse tills den blir jämn klar och smaskig och går ner så fort att man knappt inser hur mättande och god den var förrän efteråt.

Samtidigt, visst, vi kan det nu. Har ni läst Pölsan eller Norrlands Akvavit känner ni absolut igen er. Men än sen? Torgny Lindgren gör Torgny Lindgren bättre än någon annan. Vårt naturliga tillstånd är förvandlingen. Konstens naturliga tillstånd är frysningen av ett ögonblick. I konflikten mellan de två uppstår något som får det att svindla. Kalla det mirakel.

Björn Waller

Publicerad: 2014-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-07-07 09:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5738

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?