2009 blev en ny kulturutredning klar. I samband med det skickade Helsingborgs Dagblad ut en enkät till riksdag och regering om deras ”kulturella livsbagage”, som sedan publicerades och analyserades i tidningen. I den här boken har själva enkätsvaren samlats (av någon anledning inte det andra materialet) och frågorna våra folkvalda har besvarat är följande: Vad […][...]

Häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. ”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det. Neutrum. Inte ens ”Stoppa de organiserade tiggarna”. Det är inte människor, det där som ska stoppas, det är en företeelse som bara kan förbjudas utan […][...]

Ska vi arbeta för att leva eller leva för att arbeta? Frågan finns där hela tiden, men liksom i skuggan av Den enda vägens politik: arbetslinjen. Deviser om att ta ekonomiskt ansvar, att politikens viktigaste uppgift måste vara att ”skapa jobb” präglar allt, ljuder så högt att ingen annan riktigt lyckas komma till tals. Men […][...]

Jovisst. Det känns ju som att vi ältat de här frågorna ganska många gånger nu, vi på vänsterkanten. Hur kunde högern inte bara vinna valet 2006 utan också behålla makten i valet 2010? Handlade det verkligen bara om en stilistisk re-make? Om att lämna pärlhalsbanden hemma och säga ”valfrihet” istället för ”privatiseringar”? Ältandet till trots: […][...]

När Fredrik Reinfeldt härom året berättade att han tillbringat semestern med att läsa Camilla Läckberg-deckare uppstod en ganska stormig debatt kring politikers förhållande till kultur. Borde man kunna förvänta sig mer av en toppolitiker? Är det tvärtom bra ifall de inte har snofsigare referensramar än folk har mest (vad nu det betyder)? Var det ren […][...]