I Sanna Hartnors debutdiktsamling har det byggts ett bostadsområde vid en hamn. Platsen ska domesticeras, tämjas:

de boende fick instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig

Själva platsen tycks påverka de människor som valt att bosätta sig där. Det finns hela tiden en spänning mellan natur och människa, husen och människorna och platsen och människorna. Människorna hör egentligen inte hemma där de hamnat, de måste anpassas efter miljön.

vädret härjade
i de boendes ansikten
det skulle med tiden
möblera om dem helt

I Hamnen drivs det hejvilt med medelklassen. Hartnors humor är drastisk men mjuk. Hon håller en ironisk distans till de karaktärer som befolkar dikten. En konstnär har fått i uppdrag att skapa konstverk som kan pryda bostadsområdet:

konstnären pratade i skolklasserna
konstnären sa
jag vill påverka jag vill etablera ett nu
en såpbubbla
en en-till-en-upplevelse

va
sa någon

En karaktär som återkommer är arkitekten som gjort sitt bästa för att domesticera naturen och göra sin påverkan på den. Han blir frustrerad då han inte rår på mörkret och grämer sig ”över att natten kom och gick som den ville” eftersom han skulle vilja ”ge natten en mening”, men till slut tvingas ”låta natten ske”. Hans planritningar för husen är också mycket bestämda och när de boende bygger till kallas det för ett vilt ibruktagande. Han försöker styra hur de boende ska möblera genom att ge rummen namn som ”master bedroom”:

arkitekten litade
på de boendes fåfänga
ingen vid sina sinnens
fulla bruk
skulle ställa dubbelsängen
någon annanstans

En kvinna gör dock det, hon flyttar sin säng eftersom de då kanske skulle ”hamna utanför kartan/utanför planlösningens radar/fria att sköta sig själva”. Arkitekten styr och ställer i bostadsområdet, men naturen besegrar honom alltid. Fönsterbrädet av sten lyssnar till luften utomhus och är ständigt kall, havsvattnet vankar i diskmaskinerna och:

ibland hörde man havets botten
råma

ibland kunde man höra sin
egen botten
resa sig till svar

Hamnen är en mycket bra debut. Den är lekfull och rolig men också allvarlig. Ibland blir det lite billiga skämt om medelklassen, exempelvis den schism som uppstår i området över huruvida barnen ska få äta ketchup. Man har hört den förut. Avsnittet om det salt de boende gör tillsammans för att deras barn ska reagera i framtiden då ett paket Jozo ställs fram känns nytt och är betydligt roligare. Hartnor lyckas med sitt språk främmandegöra det vanliga och tråkiga och gör att man kan upptäcka något nytt.