Recension

: Eldträd tidig morgon
Eldträd tidig morgon Mattias Jeschko-Edberg
2013
Celanders förlag
7/10

Brinnande stillsam samtid

Utgiven 2013
ISBN 9789187393013
Sidor 95

Om författaren

jeschko-edberg
Foto: Mette Ottosson

Mattias Jeschko-Edberg är född 1973 i Lund. Uppväxt i Hjärup har han sedan bott i Colorado, Umeå, England och Hörby, för att till slut flytta tillbaka till Lund där han nu bor. Med en splittrad bakgrund som sträcker sig mellan Västerbotten och det gamla Centraleuropa försöker Mattias Jeschko-Edberg greppa en komplex och motstridig samtid. De första manusen skrevs på mitten av 90-talet. Efter att ha publicerat litteraturkritik och poesi för bland annat Tidningen Kulturen och Nya Svarta Fanor – men framför allt på Fragment – debuterade Mattias Jeschko-Edberg med novellsamlingen Goplana på Hazard & Palm Förlag 2010. Med Eldträd tidig morgon förs skrivandet tillbaka till startpunkten för författarskapet: lyriken. För tillfället skissar Mattias Jeschko-Edberg på en fackprosabok som har arbetsnamnet I väntan på den demokrati som ska komma.

Sök efter boken

Den har en strålande titel, Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling. Eldträd tidig morgon fångar så väl in känslan av en kontinent på upphällning. Ett Europa som långsamt bryts ner men ändå tar sig genom natten och in i morgonen och står kvar, med glöd i rötterna.

Det är ofta morgon, ofta på resa. Jeschko-Edbergs diktjag tar sig via pendlarresorna på den skånska slätten, till dunkande tågvagnar genom ett mardrömsfärgat Europa, till turismens Paris och vidare till Oklahoma. Det är en samling som gör sig bra i den kaotiska morgonrusningen på en tunnelbanestation, som uppmanar läsaren att betrakta det hen har runt sig och försöka sätta ord på det som hela tiden dör men samtidigt är i rörelse.

Det finns en förväntan
som förblir osynlig i morgonrusningen,
ett framåtskridande vilket tyglar sig självt
tills träden i allén börjar brinna,
ett efter ett,
trädkronorna brister ur i eldfärgade blommor
ovanför huvudena på alla de som tittar ner i marken.

Att Jesckho-Edberg har Göran Sonnevi som förebild är inte svårt att tänka sig. Trots att poeterna stilmässigt skiljer sig en del åt, finns här en lika uppriktig samhällelig förtvivlan som stiger ur texten. ”Jag försöker frammana de ord/ som skulle kunna sätta världen/ i ett bärnstensskimrande ljus/ som vandrar genom våra leder”, skriver Jeschko-Edberg. I flera dikter befästs också kontrasterna mellan den sorg glädje som uppstår i intima relationer, och den större strukturella sorgen, som diktjaget ofrånkomligen är en del av. Utgångspunkten är ofta minnen eller fotografier ur vilka nya scener avtecknar sig och för med sig bilder av krig och dess människor. Allt sker med en stillsam krusning – två verkligheter flyter ihop, ungefär som när en mänsklig gestalt avtecknar sig i en vattenpöl. Först är bilden grumlig, för att sedan bli skarp, sedan grumlig igen, för att slutligen lägga sig blank och stilla. Dikten Snart kommer min dotter att vakna fungerar just så, och är exempel på när Eldträd tidig morgon är som bäst:

[…]
Det snöar, en värld som sakta täcks av död.
Ett vitt landskap som smälter samman med snöröken, kylan kryper närmare
snön lägger sig över de halvt genomskinliga människorna och tynger deras steg.

Snart kommer min dotter att vakna till ännu en dag
jag vill vara bredvid henne då hon stiger upp
så jag vänder mig om och träder tillbaka in i vardagen,
när jag tagit mig över det långa diket och satt mina fötter på asfalten
skrapar jag av snö på mina skor,
medan jag väntar på att bussen skall svänga runt hörnet
och långsamt krypa fram till mig
hör jag hur skottlossningen fortsätter ute på åkrarna.

Jeschko-Edberg skriver med en registrerande närvaro som å ena sidan håller ihop dikterna, å andra sidan ibland är nära att bli kyliga referat. En betraktare är ju som bekant sällan bara en betraktare. Hen måste alltid välja att antingen närma sig eller distansera från omgivningen. Och även om ett sådant närmande inte tycks ske rent fysisk i denna diktsamling, så är det uppenbart att här finns ett diktjag som ser omvärldens sorg lika mycket som sin egen. När dikten då och då uppgår i för många politiskt eller poetisk undervisande fraser som ”samhällsekonomin vittrar sönder” eller ”skapandet är inom ramarna för vårt symboliska universum” tappar den mig lite. Det här är redan lyrik som får sin kraft ur sitt försiktiga, nästan stillastående tempo, men då och då är den nära att stanna upp helt.

Politisk dikt blir inte enbart till genom analytiska utsagor, utan också genom att göra läsaren uppmärksam på det redan sedda. Genom att visa fram politiska processer – krigsbilder, förtryck, våld – igen och säga: det här händer också nu. Det här pågår samtidigt. Medan någon sitter på ett pendeltåg fortsätter Rysslands intåg i Ukraina. I den här diktsamlingen blir det tydligt.

Anna Carlén

Publicerad: 2014-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-03-21 22:15

Kategori: Recension | Recension: #5609

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?