Sedan psykatrireformen i mitten av nittiotalet, har kommunen huvudansvaret för bland annat boendet för personer med långvarig psykisk funktionsnedsättning, de som anses medicinskt färdigbehandlade, de patienter som inte längre anses ha ett behov av en sjukhusbaserad dygnet-om-vård. Har individen väl fått en plats på ett LSS-boende är alla övriga insatser obefintliga, eller, ytterst svårtillgängliga. Begrepp som ”växande”, ”empowerment”, ”återhämtning”, ”nyorientering”, existerar endast som en irritation i periferin. (En tragisk slutsats vilken gäller såväl kommun som landsting).

När jag läser Ett stöd i natten återkommer jag hela tiden i tankarna till mina grannar. Många av dem börjar dricka redan kl. 10 på förmiddagen. Det är sällan de sover en hel natt. Grannen under mig smäller hårt i balkongdörren och skriker ibland på människor ingen annan kan se. Vi har samma adress, våra lägenheter ser likadana ut. Jag bor i en studentlägenhet, de bor på ett stödboende för människor med psykiska funktionshinder.

Om detta handlar Jan Edenholts bok Ett stöd i natten, människorna på ett av Sveriges alla LSS-boenden. Det är Bruno, vars liv styrs av en brutal Gud, det är Sofi som hittas död i en pöl av blod, Betty som åker in och ut från sjukhuset, vårdas för psykoser och annars jagar amfetamin. Det är Nicke boy som försvinner och hittas boendes i en husvagn i Frihamnen. Det är Tommy som bara svarar vad han tror att alla vill höra, som knaprar Stesolid och tittar på TV utan ljud. Det är Lars-Olof vars förvaltare vägrar släppa taget och göra honom fri, trots att läkarna säger att han skulle klara sig utmärkt själv. Det är en berättelse om alla dessa människor, deras anhöriga, läkare och vårdare men framför allt är det en berättelse om deras ledsagare, deras stödperson, deras stöd i natten. Berättaren åker ut mitt i natten för att leta efter de som försvinner till knarkarkvarter, går på begravningar, fikar, hälsar på de som ligger på sjukhuset. Finns där, håller ihop spillror av människor. Han gör ofta mer än nödvändigt, ibland för att stilla sitt eget samvete. I bakgrunden finns också hans egna förflutna i ungdomsvården, på fängelset. Droger och flykt från hemmet.

Denna ledsagare, och bokens berättarröst, guidar läsaren genom LSS-systemet och följer de boende genom nattliga våndor och sömnlösa nätter. Det är en känga mot psykvården och en hyllning till de som orkar lyssna och som inte ger upp. Det är en berättelse om att inte alltid räcka till. Det är sorg blandat med lycka. Det är en berättelse som visar att det är främst omgivningen som bestämmer vilka vi är och vad vi är värda.

Det är inte en stilistiskt fulländad text men det är en stark berättelse och det är ömt skildrat, om än lite väl pragmatisk i tonen. Jag vet inte vad jag ska kalla det här, en dokumentärroman kanske kommer närmast sanningen. Jag är hur som helst glad att jag har läst boken, det borde fler göra. För att lära sig hur tufft det är att stå utanför samhället som de här människorna ändå gör samtidigt som samhället har makten över dem.

Jag vet väldigt mycket om mina grannar. Mycket tack vare att många pratar väldigt öppenhjärtigt. En av dem har avslöjat att han inte har någon att prata med, att han inte trivs i sin lägenhet, att han dricker för att han inte har något annat att göra och att han snart ska flytta eftersom läkaren nu tycker att han är tillräckligt frisk. Själv vet han inte om han vill flytta, om det blir så mycket bättre någon annanstans. Jag vet allt detta om honom, men jag vet inte hans namn. Jag är inte säker på att jag kommer att fråga nästa gång vi möts utanför porten och stannar för att prata. Jag vet bara att jag kommer att tänka lite extra mycket på honom och mina andra grannar en trappa ner nu.

OBS! Tidigare har jag blandat ihop berättaren i boken med författaren av den vilket är felaktigt. Ett stöd i natten är ingen självbiografi men skriven av en författare med klar blick för LSS.