Recension

: Every seventh wave
Every seventh wave Daniel Glattauer
2012
SilverOak
8/10

Subject: Closure

Utgiven 2012
ISBN 9781402789793
Sidor 266
Orginaltitel Alle sieben Wellen
Översättare Katharina Bielenberg och Jamie Bulloch
Först utgiven 2009
Språk engelska

Om författaren

Daniel Glattauer (född 1960) är österrikisk författare och journalist. Han har gett ut ett tiotal romaner och krönikesamlingar, men fick sitt internationella genombrott med mejlromanen Gut gegen Nordwind 2006 (på svenska som Inbox (1) 2012). Glattauer är född och bosatt i Wien.

Daniel Glattauer – författarens hemsida (på tyska).

Sök efter boken

Visst är det lite fånigt att läsa en tyskspråkig författare översatt till engelska, men jag kan inte tyska och jag är inte så bra på att vänta. Åtminstone inte när det gäller böcker. Daniel Glattauers Gut gegen Nordwind kom på svenska i slutet av förra året, som Inbox (1), och om någon översättning av uppföljaren Alle sieben Wellen är planerad vet jag inte.

Jag var över huvud taget inte så förtjust i tanken på en uppföljare; jag tyckte mycket om slutet på Inbox (1). Det var – och förlåt, men läs inte recensioner av uppföljare om du inte är beredd på att bli lite spoilad vad gäller föregångaren! – fullständigt förkrossande på ett sätt som kändes rimligt och liksom fint. Historien kändes … avslutad. När jag fick nys om att det finns en uppföljare fnös jag faktiskt lite över den girige författaren. Gut gegen Nordwind blev en internationell succé och Glattauer hade uppenbarligen fått blodad tand.

Fast jag vill ju veta hur det går för Emmi och Leo, när det nu finns en fortsättning. Och så hittade jag just den här utgåvan, som har ett omslag mycket mer romantiskt mörkt och nästan lite knasigt – de allra flesta har glättiga omslag mer åt chick-lit-hållet, som jag tycker passar illa (se mitt gnäll i recensionen av föregångaren) – vilket avgjorde saken.

Och Glattauer vinner över mig direkt. För precis som jag är inte Emmi och Leo alls säkra på att deras historia bör fortsätta när Leo återvänder från Boston. Är inte förtroendet förbrukat? Kan de verkligen ta vid där de slutade? Förhindra att de hamnar där igen?

One minute later
Re:
Do you feel anything at all when you write to me, Leo?
Because I have a feeling that you don’t. And this feeling of mine doesn’t feel good at all.

Two minutes later
Re:
I have vast trunks and closets full of feelings for you, Emmi.
But I’ve also got the keys to lock them away.

Forty seconds later
Re:
Does your key come from Boston, by any chance, and is she called “Pamela”?

Fifty seconds later
Re:
No, it’s a universal key and it goes by the name of “common sense”.

Se där ett smakprov på hur dialogen dem emellan kan se ut, med relativa tidsangivelser och inte heller direkta avsändar- eller mottagaruppgifter. Vem som skriver kan man bara se på tilltalet, och på något ställe blir jag faktiskt osäker. Ibland skriver de längre brev, ibland korta, snabba replikväxlingar som här. Och ganska snart står det klart att förhållandet dem emellan, vad det nu egentligen är för något, inte alls är något avslutat.

I’m saving your second questionnaire, the weird one, until last. I’d rather leap straight into the present.
What is missing from my life, Leo? – You. (Even before I knew you existed.)
What can you do for me, Leo? – Just be there. Write to me. Read me. Think of me. Stroke your palm where I touched you.
What do I want to do with you, Leo? – Depends on the time of day. Mostly I want to have you in my head. Sometimes below it.
What should you be for me, Leo? – The question is superfluous. You already are.
How will this go on, Leo? – The same as before.
Should it go on? – Definitely
But where will it go? – Nowhere. Just on. You live your life, I live mine. And the rest we’ll live together.

Är ett förhållande den där berömda hajen som måste röra sig framåt, annars dör den? Kan det stå stilla ens om det försöker? Kan man hålla olika delar av sitt liv helt separata? Och vad kräver egentligen mest mod: att våga släppa taget om det som är dödsdömt eller att bara chansa och faktiskt låta det bli vad det blir?

Glattauer skriver en roman som egentligen bara ältar den här typen av frågor. Avskalat. Jag gillar det. Kärlek är ett så knepigt ämne. Det framstår ofta som banalt, lite sliskigt och uttjatat, trots – eller kanske på grund av? – att det ju faktiskt är på ett eller annat sätt centralt i alla människors liv.

Ändå är det här ett betyg som står och väger. Jag är verkligen väldigt förtjust i Emmi och Leo och deras romans, i deras språk och i mejlformatet, och jag tycker snäppet bättre om den här än den första boken, så det verkar rimligt att ge den snäppet högre betyg. Den tidigare förtjänade absolut sin sjua. Den här förtjänar sin åtta bortsett från en enda sak: jag vill så vansinnigt gärna riva ut sista sidan.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-09-15 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 21:06

Kategori: Recension | Recension: #5391

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?